Inga skäl för sterilisering

Till Prides förtjänster hör dock tveklöst att den fäster politikens blickfång på frågor som behöver behandlas. Ett ständigt givet inslag i denna kategori är de lagar som reglerar könsbyten. Det behöver uppmärksammas.

Det är sannerligen inte lätt att byta kön i Sverige. Den som vill genomgå denna omställning måste finna sig i att steriliseras. Det märkliga är dock anledningen till det. I propositionen från 1972 framgår att såväl de sakkunniga som det föredragande statsrådet ser som den stora risken att det skulle uppstå "oreda i släktskapsförhållandena".

Att någon efter genomförd operation skulle vilja skaffa barn med en annan av samma officiella kön ansågs visserligen inte sannolikt. Det ansågs dock ändå vara viktigt att helt eliminera risken för den förvirring som skulle uppstå om någon med ändrad könsregistrering skulle få barn.

Det får ses som en synnerligen vag grund för ett så ingripande krav. Även för 40 år sedan torde byråkratin ha kunnat mäkta med sådana ansträngningar. Och att barn klarar av att göra släktträd som inte är strikt traditionella lär få tvivla på i dag. Att barnlöshet skulle vara ett krav avfärdades resolut i propositionen. Det fanns inget som skulle medföra att de annars ansågs oförmögna som föräldrar och om ändringen får föräldern att må bättre kan det få positiva följder även för barnen, ansågs det riktigt.

Något som också ter sig en smula underligt i dag är kravet på att vara ogift. 1972 ansågs det vara ett givet krav eftersom giftermålet var helgat för föreningen av en man och en kvinna. Så ser världen inte ut längre.

Kraven på sterilisering och även på skilsmässa är minst sagt otidsenliga. Utan goda grunder fråntar det en grupp människor rättigheter och biologiska funktioner på basis av deras identitet. Det är inte acceptabelt. Att riksdagen förefaller vara i stånd att på allvar göra något åt saken är synnerligen glädjande.

Ledarredaktionen