Anela Murguz: I Sverige är personligt ansvar tydligen det värsta som finns
Reaktionerna på Lena Anderssons krönika börjar vid det här laget tappa alla proportioner. I snart en hel vecka har hennes text med rubriken ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” ältats i tidningsspalterna.
Förutom att hennes resonemang – och indirekt hon själv – anklagats för att vara både föraktfull och avhumaniserande lade ett bibliotek i Göteborg upp ett uppmärksammat inlägg på Instagram. Där syns en bild föreställandes fyra utgallrade böcker som alla är skrivna av Lena Andersson, med texten: ”Sista veckan innan löning! Vi har fyllt på skåpet i entréhallen med utgallrade böcker”.
Lena Anderssons brott då, som gör att det är fritt fram att dra henne i smutsen? Jo, hon har varit av den numera mycket kontroversiella åsikten att var och en bär ett personligt ansvar över sitt liv och sina barn. I ett land som Sverige, som i allt högre grad har kommit att betrakta det som rimligen borde falla under föräldraansvar som en uppgift för det offentliga, gör man det naturligtvis inte ostraffat.
Det som gett upphov till artikeln var ett antal påståenden under SVT:s partiledardebatt tidigare i våras. Socialdemokraternas Magdalena Andersson talade om hungriga barn som går till skolan och Märta Stenevi (MP) om ensamkommande föräldrar som har svårt att sätta mat på bordet.
Att det har blivit dyrare att vara svensk konstaterade KD-ledaren Ebba Busch mer än en gång under valrörelsen när hon viftade med falukorvar. Men har det sedan regeringsskiftet blivit så pass mycket dyrare att hungern nu står för dörren?
Det är en fråga som behöver diskuteras. Politiker ska inte fara med osanning eller ägna sig åt överdrifter. Men på en punkt har Lena Anderssons kritiker rätt och det är att även borgerliga ägnat sig åt detta.
”Mer av det som borde vara var och ens ansvar blir plötsligt en fråga för det allmänna.”Anela Murguz
Parallellt med falukorvsviftandet talade Ebba Busch också om kurrande magar hos barn och under pandemin växte en överdriven tilltro till det offentliga fram. Det som hände var att hushåll och företag först utlovades – och så småningom fick – kompensationer. Och så flyttas gränserna. Om det var uteblivna restaurangbesök igår, är det elpriser i dag och matpriser i morgon. Mer av det som borde vara var och ens ansvar blir plötsligt en fråga för det allmänna. Tills det inte längre går. Men nog är det symptomatiskt att röster som vill bromsa detta börjar höras först när politikerna är färdiga med att fjäska för medelklassen.
Och även om borgerliga partier – med Ebba Busch i spetsen – varit minst lika drivande i den här karusellen var det trots allt Socialdemokraterna som började dela ut de expansiva stödpaketen. Huvudproblemet var att paketen riktade sig till såväl bättre som sämre ställda hushåll, trots att det inte var optimalt för inflationen.
Förutom att det skapar förväntningar hos väljarna lämnar det också frågan om varför S i regeringsställning lät bli att utforma stödpaket som tydligare riktade sig till utsatta grupper i samhället. För de finns, alldeles oavsett hur mättande en portion gröt, eller två, är.
