I metoo finns både vinnare och förlorare

Under måndagen dömdes Wallin för grovt förtal. Det var ett väntat utfall. Sociala medier har länge varit något av en gråzon där det, till skillnad från traditionella medier, saknas ansvariga utgivare för de publiceringar som görs. Alldeles oavsett om anklagelserna i fråga är sanna eller inte kan man inte publicera vad som helst om andra namngivna personer. Någon ordning får det vara, och domen mot Wallin har just återupprättat denna ordning.

Några timmar tidigare kom nyheten att Granskningsnämnden fäller SVT för dokumentären om Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson som sändes i våras. I den framgår att hon blivit utsatt för återkommande fall av misshandel av en tidigare pojkvän under 90-talet. Han namnges inte, men kände sig ändå utpekad, och enligt Granskningsnämnden strider dokumentären således mot bestämmelsen om respekt för privatlivet.

Dessa två avgöranden, tillsammans med de felaktiga uppgifterna om Benny Fredriksson, vilar tungt över den svenska metoo. Rörelsen riskerar att förknippas med förtal och lynchmobbar snarare än dess egentliga syfte; att synliggöra kvinnors utsatthet för sexuellt våld och trakasserier.

Den svenska metoo har sina baksidor i form av personliga vendettor, förtal och ryktesspridningar. Men vid sidan om detta finns också en tid före och efter metoo där de utsatta inte längre behöver känna skuld och skam över vad de varit med om. Det har till och med gjort det möjligt att lagföra några utpekade i efterhand.

I metoo finns tydliga vinnare och förlorare, och kanske är det därför som det i princip varit omöjligt att föra en nyanserad debatt om den. För den är vare sig en enda stor lynchmobb eller enbart en feministisk revolution.