Mikael Hermansson: Hur var det nu med löftet, Kristersson?
Om partier upplever att de har värdegemenskap är det den naturligaste saken i världen att ”samtala, förhandla och kompromissa” med varandra. Det gäller givetvis också för Moderaterna och Sverigedemokraterna. Men om åtminstone ena partiet säger sig inte ha det, och om detta återkommande intygas av dess ledande företrädare, då borde det i rimlighetens namn inte vara särskilt svårt att inse att man borde låta bli att göra just det.
Trodde jag.
Trodde nog en icke obetydlig andel borgerliga väljare och goda Alliansvänner.
Trodde nog säkert även Hédi Fried och Emerich Roth, som jag senast skrev om i lördagens BT.
Men kanske ändå inte … Ty beskedet om att Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) under onsdagen hade träffats på den förres kontor, kom inte som någon överraskning. Det har under en längre tid varit ett faktum att Moderaterna och Sverigedemokraterna har velat och verkat för att komma varandra närmare.
Men det har varit många indignerade röster som försökt hävda motsatsen och som gladeligen avfärdat ”det konservativa blocket”. Vad hjälper det när de inblandade själva inte längre ens orkar låtsas om motsatsen? Det längsta de båda kom i någon form av distansering från varandra var att det åtminstone för tillfället inte var aktuellt med budgetsamarbete.
För Åkesson var samtalet ”något naturligt” och något han velat länge. För Kristersson, som var den som tagit initiativ till mötet, handlade det säkert om att det var dags att komma ut ur garderoben: ”Det var hög tid, vi hade viktiga saker att prata om, vi samlar en bred majoritet för förändringar som är nödvändiga i Sverige men som regeringen inte löser”, sa han till TT i samband med en presskonferens i riksdagen om närmandet till SD.
På en fråga svarar sedan Kristersson att det som man nu uppenbart samtalar om är ”gängkriminalitet, om en bättre energipolitik”. Lite senare visar det sig också handla om ”migration och integration”. Allt omfamnades med vad som lät som en maxim:
”Man ska inte skämmas när man tycker lika och man ska inte förneka när man tycker olika”.
Det lät i sig vettigt. Men det lät också som om han fullständigt hade glömt bort vad han sa och vad han dyrt och heligt lovade i valrörelsen, det där om att inte ”samtala, förhandla och kompromissa” med SD.
Det var ju med den formeln som Kristersson såg det som möjligt att bilda en Alliansregering.
Centerpartiet och Liberalerna såg att den inte gick ihop. SD skulle aldrig ge sitt stöd utan vidare. Det var också Centerns partisekreterare Anders W Jonsson som i sin kommentar kallt och lakoniskt konstaterade att ”"… ytterligare en partiledare bryter sitt löfte om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är mycket oroväckande".
Det är inte svårt att hålla med. Närmast omöjligt, faktiskt.
