Annons

Anela Murguz: Hur ser kvinnovåldet ut imorgon?

Så länge kvinnor mördas för att de är kvinnor kan man inte påstå att jämställdheten gått för långt.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledare • Publicerad 9 april 2023
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Utspridda röda skor under en manifestation mot kvinnovåld.
Utspridda röda skor under en manifestation mot kvinnovåld.Foto: Francisco Seco

Har jämställdheten gått för långt? Det tycker uppenbarligen allt fler unga män, enligt en uppmärksammad forskningsrapport från Göteborgs universitet. Ökad jämställdhet uppfattas även som ett hot.

Denna trend får ses i ljuset av att flickor på senare år uppvisat bättre skolresultat, och att de därmed fått större fördelar på arbetsmarknaden, universiteten och inte minst socialt, medan män i högre utsträckning hamnar i ett könskodat utanförskap.

Annons

Det är inte förvånande att dessa män ser ökad jämställdhet som boven i dramat. Men om kvinnor ständigt målas upp som vinnarna i ett påstått könskrig riskerar det att ge en felaktig bild av hur situationen faktiskt ser ut för kvinnor.

Fram till mitten av mars räknade Aftonbladet till 11 pågående mordutredningar där kvinnor var offer. Liknande hisnande siffror har förekommit förr. Förra året utlöstes debatten om mäns våld mot kvinnor efter att tre kvinnor hittats döda på mindre än en vecka. Och året dessförinnan blev det starka politiska reaktioner när det inträffade fem uppmärksammade kvinnomord – på tre veckor.

Destruktiv manlighet är ett ideal för många unga män och tar sig bland annat i uttryck genom idoliseringen av Andrew Tate, som nyligen sattes i husarrest misstänkt för våldtäkt, organiserad brottslighet och människohandel.
Destruktiv manlighet är ett ideal för många unga män och tar sig bland annat i uttryck genom idoliseringen av Andrew Tate, som nyligen sattes i husarrest misstänkt för våldtäkt, organiserad brottslighet och människohandel.Foto: Alexandru Dobre

Kan man verkligen påstå att jämställdheten gått för långt när det dödliga våldet ser ut som det gör?

Den här gången är debatten om mäns våld mot kvinnor dessutom bortblåst. Tyvärr grundar sig mycket fortfarande i att man förhåller sig olika till det dödliga våldet beroende på om offret är en man eller kvinna. Kvinnor dödas i regel på den plats där de borde känna sig mest trygga (hemmet), av personer de borde känna sig tryggast med (närstående män). Det gör att det är enklare att avfärda som en familjetragedi. Ett enskilt tragiskt öde snarare än ett samhälleligt fenomen som det faktiskt är frågan om.

”Om det ser ut så nu, hur kommer det se ut imorgon?”

Det leder inte till heller till att kvinnomorden uppmärksammas lika intensivt, varken medialt eller politiskt. Och det inleds definitivt inte några särskilda polisiära händelser med anledning av våldsvågen mot kvinnor. Föreställningen om att våld i nära relationer bara skulle finnas inom husets fyra väggar, för att våldet utövas inom hemmets sfär, är därmed i allra högsta grad levande. Även i ett så relativt jämställt land som Sverige.

Om det ser ut så nu, hur kommer det se ut imorgon? Det är inte äldre män som uppfattar jämställdhet som ett hot, och att de därmed har rätt att ta ut sin frustration på kvinnor som grupp. Och inte heller är det de äldre männen som låter sig frälsas av destruktiva ”manfluencers” som Andrew Tate vars hela affärsidé verkar vara att bland annat uttrycka sig kvinnofientligt om och om igen.

Det gör unga killar. Morgondagens vuxna som vi inte sällan hoppas ska föra med sig något nytt.

I Storbritannien har lärare slagit larm om den destruktiva maskulinitetsnorm som breder ut sig bland skolelever och det har blivit storpolitik. Tänker vi göra detsamma i Sverige eller fortsätta stoppa huvudet i sanden för att vi alltid kan hitta de som är sämre i klassen än vi?

Annons
Annons
Annons
Annons