Andreas Johansson Heinö: Hur mycket mer snö behöver falla för att C ska byta sida?
Två händelser som kan bildsättas på samma sätt. Det kalla och stilla vinterlandskapet är nämligen en ganska passande metafor för svensk inrikespolitik just nu.
Visst har det varit rörigt ett tag. Men regeringsdramatiken klarades av snabbt. Partierna själva har under några intensiva veckor stökat av sina kongresser, stämmor, ting och allt vad det heter. Nu väntar bara några sömniga jultal innan det blir välbehövlig vila för alla inblandade inför valåret 2022.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förlagschef på Timbro förlag.
Andra har tagit det lugnt hela tiden. Väljarna till exempel. SCB:s november-mätning som presenterades i veckan påminner om exakt hur fryst läget faktiskt är i opinionen. Nästan ingenting har hänt sedan i våras. Väldigt lite har hänt sedan förra valet.
Det är en skarp kontrast mot det turbulenta 2010-talet då de flesta partier åkte berg- och dalbana i opinionen många gånger om.
För mycket länge sedan beskrev statsvetare de västerländska partisystemen som nedfrysta. Vad som en gång varit rörligt och formats i en omvälvande tid av hastiga sociala och ekonomiska förändringar hade med tiden stelnat till trögt föränderliga strukturer. Vi fick helt enkelt leva med de partier vi hade, vilket inte minst väljarna accepterade genom att rösta på samma partier i val efter val.
Generationer av statsvetare kom att göra upp med den där tesen. Nya partier slog sig fram och klass- och vaneröstandet minskade när väljarna frigjorde sig från de gamla strukturerna.
Någon ny istid är knappast att vänta. Stiltjen i svensk opinion är av allt att döma tillfällig. De långsiktiga trenderna av sjunkande partiidentifikation har inte brutits.
”Hur ska det kunna bli regeringsskifte om ingenting händer?”Andreas Johansson Heinö
Men det är värt att notera hur mycket som trots allt är bestående. Socialdemokraterna har varit största parti i snart 100 år. Moderaterna har varit näst största parti i över 40 år. Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har bytt namn några gånger men aldrig lämnat riksdagen. De tre nykomlingarna som slog sig in för 33 (MP), 30 (KD) och 11 (SD) år sedan samlar ännu bara en fjärdedel av rösterna.
Viktigast av allt: Blockröstandet är kolossalt stabilt. Nästan all nettoförändring sedan valet 2018 har skett inom blocken; liberala och kristdemokratiska väljare har gått till Moderaterna, miljöpartistiska väljare har gått till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Som Viktor Barth-Kron påpekat (Expressen 3/12) är denna stabilitet oroväckande för oppositionen. Hur ska det kunna bli regeringsskifte om ingenting händer? Sakpolitiskt har debatten sällan varit så hårt vinklad mot traditionella högerfrågor: kärnkraft, brottslighet, invandring – faktum är att Moderaterna (och Sverigedemokraterna) har spelat på hemmaplan länge nu. Men inte ens med Liberalernas 2,5 procent inräknade räcker det till den parlamentariska majoritet som krävs för att byta regering efter valet.
Det är i ljuset av detta frustrationen mot Centerpartiet ska förstås – om C bara kunde byta sida vore ju allt klappat och klart.
För Centerpartiet är de senaste siffrorna nedslående läsning. Kraftigt sjunkande förtroende för Annie Lööf i Demoskops senaste mätning och i SCB är Centern det enda parti med statistiskt säkerställd nedgång under hösten. Men sådana världsliga ting lär inte ha någon effekt på partiets strategiska vägval. Då måste nog även helvetet frysa till is först.
