Hur långt är Linde beredd att gå för att Sverige ska ta sin del av ansvaret för Europa?

Ledare Artikeln publicerades
Utrikesminister Ann Linde (S) och Hans Wallmark (M) debatterar under den utrikespolitiska debatten i i riksdagen i Stockholm.
Foto: Ali Lorestani / TT
Utrikesminister Ann Linde (S) och Hans Wallmark (M) debatterar under den utrikespolitiska debatten i i riksdagen i Stockholm.

Utrikesminister Ann Linde säger det självklara och får det att låta som något alldeles unikt. Men så ser verkligheten ut – EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena.

Citatet ovan utgjorde huvudbudskapet i regeringens utrikesdeklaration i riksdagen under onsdagen. Helt rätt! Det självklara och uppenbara är oftast det bäst sagda.

Årets utrikespolitiska deklaration i riksdagen innehöll en stor nyhet i jämförelse med den som regeringen avgav för ett år sedan – en ny utrikesminister.

I och med att Ann Linde tog över taburetten i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg efter Margot Wallström har också konfliktnivån minskat och tonen blivit en annan. Detta är en viktig förändring till det bättre. Det är inte obetydligt vem det är som för Sveriges talan i världen.

Det finns säkert många som hellre hade sett en vass debatt där det viktigaste hade varit att i alla ordväxlingar betona skillnader, poängtera oenigheten och i alla lägen markera den egna ståndpunktens förtjänster. Den här gången fick vi istället uppleva hur såväl Moderaternas utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark som Sverigedemokraternas Marcus Wiechel kunde bocka vänligt efter ett replikskifte där de åtskillnader som fanns trots allt kunde betraktas som mer relevanta och än tillkämpade.

Om man bortser från SD:s behov av att retoriskt märka ut sig går det ändå att konstatera att det existerade vad som närmast skulle kunna beskrivas som en kompensatorisk relation mellan debattörerna, där få valde att röra sig särskilt långt bort från vad som skulle kunna kallas ”den svenska linjen”.

Den starkaste markeringen från Lindes sida gjordes mot Kristdemokraternas Lars Adaktusson. Linde avspisade honom med att han i sina kontakter med Israel ”gör det svårare” för Sverige att nu upprätta bättre förbindelser.

Nog för att Ann Linde sade sig vara för en ”rak och öppen dialog med Kina som utgår från våra och EU:s intressen”. Men Hans Wallmarks kritik för att utrikesministern inte nämnde den i Kina fängslade svenske förläggaren Gui Minhai eller den i Eritrea fängslade svensken Dawid Isak var likafullt i högsta grad på sin plats. En dialog som bygger på klarspråk måste vara entydig. Att ett litet land väljer att sänka rösten i umgänget med diktaturer brukar ibland ursäktas med att det handlar om ”tyst diplomati”, men ofta är det bara osäkerheten och en beräknande undergivenhet som gör sig påmind.

Ingetdera går att försvara – i synnerhet om Linde först av allt avger en så kraftfull deklaration av EU:s centrala och avgörande roll för såväl Sveriges utrikespolitiska räckvidd som för säkerhetspolitik, handel och ekonomi. Om det är regeringens inställning torde frimodighet och tydlighet ha större fog för sig.

Det hade med utgångspunkt i EU-samarbetet också gått att önska sig tydligare markeringar mot Ryssland. Säkerhetspolitiske krönikören Patrik Oksanen riktar i senaste numret av Axess Magasin en uppmaning till den som tror att Sverige klarar sig självt i världen:

”Ta fram en karta och du ser att vi sitter ihop med Norge och Finland. Det blir en geostrategisk ö när den enda landförbindelsen som finns är med Ryssland, som är det enda land som skulle kunna hota freden för Sverige, Norge och Finland”.

Så ser verkligheten ut. Den möter vi bäst i sällskap med likasinnade. Men unionen måste inse att det för Europas bästa inte längre går att lita till att USA i alla lägen står vid vår sida. Den säkerhetspolitiska aspekten av EU-samarbetet är intimt knuten till Nato, men i och med att USA under Donald Trump med allt större iver fjärmar sig från internationella samarbeten går det inte att undvika att också betrakta Atlantpakten som svagare. Det är välkommet att regeringens utrikespolitiska deklaration talar klarspråk om detta leder till:

”Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet”.

Hur långt är Sverige berett att gå för att vi ska ta vår del av detta större ansvar?

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.