Anela Murguz: Hur kan vi i Sverige vara så dåliga på att prata om politik?

Precis som med allt annat finns det tillfällen då det är mindre lämpligt att diskutera politik. Man behöver till exempel inte mata alla gäster med sina åsikter över ett middagsbord. Men det är något vrickat i att det är mer socialt acceptabelt att tala öppet om hur det senaste ligget var, än att ge sin syn på saken i en brännande het politisk fråga.

Och ta mångfaldshysterin som ett annat exempel. Vi ska helst gilla olika. Så länge det gäller medfödda egenskaper som kön, sexualitet och etnicitet. Men det blir genast lite mer svettigt när den principen ska tillämpas på en mer avgörande aspekt; mångfald av åsikter – både politiska men även andra, mer vardagliga uppfattningar.

Den ständiga strävan efter konsensus har som sagt vissa fördelar. Man undviker nog en hel del onödiga konflikter genom att inte ta alla strider som dyker upp. Men det går samtidigt inte att ducka för det hur länge som helst. Dessutom kan konflikter – i bemärkelsen att olika åsikter konfronteras med varandra – vara lärorika, rentav nödvändiga i en demokrati.

Det som särskiljer välfungerande demokratier från dess motsatser är att det finns utrymme för olika uppfattningar i den offentliga debatten. Avvikande åsikter slås i regel inte ned som de gör i auktoritära samhällen, utan ska bemötas under demokratiska former. På så sätt är konflikter naturliga och kännetecknande för en demokrati.

Att undvika ett obekvämt ämne är visserligen inte i nivå med att hindra oliktänkande från att uttrycka sig. Men man kan fråga sig vad vi ska ha en demokrati till om vi ändå ska undvika allt som strider mot vår egen föreställning om världen? Och hur ska vi hantera att det finns olika åsikter i den offentliga debatten om vi inte ens står ut med vår fördomsfulle släkting vid julbordet?

Att ständigt överdramatisera politiken och dess inbyggda konflikter riskerar dessutom att spridas till sammanhang där utmanande samtal behövs. Som till exempel klassrummen där själva meningen är att barn och ungdomar med olika bakgrund ska mötas och nyansera sina perspektiv.

Men några vidgade perspektiv kommer de inte få av att omringas av personer som tycker precis som de själva gör. Perspektiv vidgas när våra tankar utmanas och för det krävs att man konfronteras med en åsikt som strider mot den man själv har. Därför är det oroande, men knappast förvånande, att elever drar sig för att säga vad de tycker inför klasskamrater. I en granskning som Skolinspektionen gjort av 30 skolor i landet framgår att merparten av dem – 21 skolor – behöver utveckla sitt arbete när det gäller kontroversiella frågor i undervisningen.

I samtliga skolor noterar Skolinspektionen en konsensuskultur som gör att elever inte deltar i samtal. Att ge uttryck för en åsikt som går emot de normer som finns är något som många drar sig för, enligt granskningen.

Men det handlar också om hur skolan tar sig an kontroversiella frågor i undervisningen. Till exempel upplever elever vid de granskande skolorna att lärarna inte vet vilka frågor som berör deras vardag och att lärare ibland undviker frågor som är viktiga för dem av rädsla för konflikt.

Trots de brister som framgår av granskningen förekommer det även exempel på positiva trender. Kvaliteten på undervisningen om kontroversiella frågor bedöms trots allt vara hög i en tredjedel av de granskade skolorna, varav flera av dem ligger i utsatta områden med socioekonomiska utmaningar. I dessa skolor finns inte sällan elever med vitt skilda bakgrunder, erfarenheter och kulturer. Och då kanske det inte är lika läskigt med olikheter.

Alldeles oavsett bör varningsklockorna inte ringa när det uppstår konflikter, utan när alla börjar springa åt samma håll eller ducka helt. Det, om något, är mer skrämmande än att vi råkar tycka olika i det mesta. Och om ungdomar inte ens känner sig bekväma med att ta ställning i ett klassrum – hur kan vi förvänta oss att de ska göra det i andra sammanhang?