Hopplöst val föder ny hopplöshet
Den 2 mars går Israel till valurnorna – igen. Det blir tredje gången på mindre än ett år och lite talar för att utgången den här gången kommer att bli annorlunda än tidigare. Landet och väljarkåren är splittrad.
Premiärminister Benjamin Netanyahu har inte lyckats bilda regering, inte heller utmanaren Benny Gantz har haft framgång. När Knesset tog över uppgiften att hitta en funktionell majoritet, slutade det inte bättre än att parlamentet bara kunde rösta för att upplösa sig själv.
Om det blir så att den ”fredsplan” som USA:s president Donald Trumps svärson Jared Kuschner sägs ha förhandlat fram kan hjälpa Benjamin Netanyahus Likudparti till en aning bättre valresultat återstår att se. I praktiken utgör planen ett beställningsverk från Likudledaren som dels omöjliggör en tvåstatslösning av Israel-Palestinakonflikten, dels bekräftar den USA:s omsvängning i frågan om de på Västbanken etablerade israeliska bosättningarnas status.
Enligt folkrätten är dessa bosättningar olagliga. USA:s linje är att bortse från detta, eftersom folkrätt i maktens namn kan betraktas som oväsentlig. Men den sortens godtycklighet kan aldrig bidra till att skapa fred, bara till att förlänga en ockupation som i decennier åsamkat palestinierna ett stort lidande.
”Femtio år av ockupation betyder att regionen och palestinierna utsatts för ett israeliskt folkrättsbrott sedan minst 35 år. Det är dags att världen får uppleva ett slut på detta extrema förhållande”, skrev folkrättsexperten Ove Bring tillsammans med två kolleger i en uppmärksammad debattartikel. Detta folkrättsbrott har en vardaglig sida som dock inte bara tar sig uttryck i lärda mäns debatter.
Biståndsorganisationen Oxfam kan visa att under 2019 så ökade Israels folkfördrivande verksamhet kraftigt. Det handlar i huvudsak om förstörelse av palestinska egendomar på just Västbanken och i östra Jerusalem.
SIDA-ägda tidskriften Omvärlden kunde i december ännu en gång bekräfta vad Israels närvaro på ockuperad mark innebär – ännu en vattenreservoar sprängd i luften, ännu en palestinsk by vars möjligheter att leva vidare görs om intet. Den sortens agerande från ockupationsmaktens sida är vardagsmat i de palestinska områdena.
Dessutom urskuldas rivningarna med att allt från solceller på taken till vattenreservoarer saknar bygglov. Sådana är dock i praktiken omöjliga att få i dessa områden. Ett flagrant exempel på hur lagen och byråkratin kan användas av ockupationsmakten i fördrivande och förtryckande syfte.
I just det fall som Omvärlden rapporterar om, finns det en omedelbar koppling till Sverige. Byn heter Einnoun och det var svenska biståndsmedel som bekostat vattenreservoaren. 200 familjer var beroende av den för sina odlingar. Biståndsminister Peter Eriksson (MP) sa i Omvärldens artikel att han beklagade det hela och att Sverige – som har erkänt Palestina och som nu har ansträngda relationer med Israel – ska ta upp sprängningen på lägre diplomatisk nivå. Dessutom beslutade EU i förra veckan att ännu en gång kritisera Israels framfart på Västbanken och pekade särskilt ut den påtagligt ökade takten i nya israeliska bosättningar som problematisk för relationerna.
Men till vilken nytta? Israel lyssnar inte, ser inte områdena som ockuperade och har USA:s stöd för att fortsätta på den inslagna vägen. Sprängningarna, bosättningarna, förtrycket lär fortsätta. Det är knappast att vänta annat än att det som nu sker också kommer att fortsätta under nästa regering.
I skuggan av de rivna vattenreservoarerna och husen växer sig känslan hos de ockuperade starkare, att det inte finns något hopp.
Och hopplöshet är den farligaste av framtidsutsikter.
