Hopplöst i Sandhult?

Politikerna ligger steget efter och trängs av föräldrar som kräver sin rätt och personal som kräver drägliga villkor för att kunna bedriva en bra verksamhet.

Att det skulle bli ökad efterfrågan på barnomsorg borde inte ha kommit som en överraskning för kommundelen. Ändå står man där nu med förslag på mer eller mindre provisoriska lösningar som andas panik. Kommundelsorganisationen, som skulle ge närhet och underlätta lokala lösningar, hindrar ett större grepp. Dessutom möts kommundelsinvånarna av lokala politiker som uppträder som vore de maktlösa. Inte undra på att frustrationen växer och hopplösheten sprider sig.

Men situationen i Sandhult går också att se i ett större perspektiv. För det är inte bara där det är problem med otillräcklig kommunal barnomsorg.

Steg för steg har vi fått ett samhälle där dörrarna till dagis slagits upp på vid gavel. Det handlar inte längre om en institution där barnen kan vara när föräldrarna arbetar. Nu är förskolan ett ställe där barnen är oavsett om föräldrarna jobbar eller ej, till en kraftigt subventionerad avgift.

Det som började med löften om att låta barn till arbetslösa och sjukskrivna vara på dagis har nu utökats så att tvååringen som får ett syskon fortsätter att gå till dagis, låt vara färre timmar, trots att mamma eller pappa är hemma hela dagen. Med maxtaxans införande försvagades också de tidigare rätt starka ekonomiska incitamenten för föräldrarna att försöka dra ner på tiden på dagis.

Dessutom hörs krav från allt fler att kommunerna ska vara skyldiga att erbjuda barnomsorg dygnet runt. Och regeringen, inte minst finansminister Borg, har låtit förstå att det bland småbarnsföräldrar, särskilt mammor, finns outnyttjade timmar som borde läggas på att jobba mer. I ett sådant samhällsklimat är det inte konstigt att det blir ökat tryck på förskolan. Det är ju den vägen som anbefalls.

Hur den akuta situationen, till exempel som den ser ut i Sandhult, ska kunna lösas på annat sätt än att mer resurser satsas, är svårt att se. Allt annat vore ett svek mot de föräldrar, barn och anställda som faktiskt lovats precis vad de nu kräver.

Men på sikt måste frågan ändå ställas om vi verkligen ska fortsätta på vägen mot en dygnet-runt-öppen förskola och stenhård arbetslinje för småbarnsföräldrar. Det är ett endimensionellt sätt att se på välfärd, som vore det ett svek mot arbetslinjen att jobba deltid när barnen är små. Det går att hoppas på en annan väg.

Ty välfärd byggs inte blott av en arbetslinje, den byggs av en familjelinje. Men en mer framträdande sådan kräver att politikerna inte endast ser ökad personaltäthet på förskolan som en viktig åtgärd utan också underlättar för ökad föräldranärvaro i hemmet.

Det är inget som Sandhult kan göra på egen hand och det handlar både om vilka värderingar som finns i samhället och konkreta politiska åtgärder.

Ett första enkelt steg för att sända en signal om att familjen duger, vore att ta bort ordningen där de minsta barnen går kvar på förskolan när de får småsyskon. Systemet med de så kallade 15-timmarsbarnen är illa genomtänkt och drar resurser som i pressade tider kan användas bättre.

Ledarredaktionen