Mikael Hermansson: Hoppas det svänger om årets val
Så ja, detta är i sanning ett unikt val. Och de argaste kritikerna är de som normalt brukar undvika bråk av hänsyn till sina efterträdare och till partimedlemmarnas val. Men inte den här gången.
Mellan förre Labourledaren Tony Blair och Margaret Thatchers efterträdare, John Major, råder samsyn om att de två huvudalternativen – alltså de partier som de båda själva en gång ledde till framgång – inte är värdiga väljarnas förtroende i något avseende.
De båda motståndarnas gemensamma uppmaning är att väljarna istället ska välja det enda entydigt EU-positiva alternativet – Liberaldemokraterna.
Det är lätt att förstå Blair och Major. De ser behovet av samling i mitten, med sansade folkvalda som väljer att tänka först och handla sedan. Inte politiska konsulter som lägger upp strategier för vinst till varje pris, och som sedan låter anpassa det politiska budskapet till endast detta. När ansvar sedan utkrävs, reduceras detta till att formulera ursäkter. Den politiska kommunikationen med väljarna sker på tryggt avstånd i sociala medier, där flockar av botar och betalda åsiktsmånglare slår sönder alla former till samtal. Det blir tystare på gatan, i möteslokalerna, vid ytterdörrarna – platser där brittisk politik annars trivs allra bäst.
Detta är ett unikt och mycket oroväckande val av just dessa anledningar.
Det finns även en historisk förklaring till varför så är fallet, och till varför Labour och Tories inte ens med bästa vilja kan sägas hålla måttet. I den står den i alla avseenden onödiga folkomröstningen om EU-medlemskapet och det utträdesförfarande som sedan inleddes i centrum.
Efterspelet och det kaos som sedan har utvecklats efter att artikel 50-förfarandet inleddes, har visat vilket jättelikt felsteg det var att vända sig till väljarna utan att ha en konsekvensanalys som alla kunde vara överens om. Eller för den delen olika alternativ för hur själva utträdet skulle gå till, hur relationen till EU skulle se ut efter ett utträde och vad som skulle ersätta det stora bortfallet i ekonomin som väntades. Den enda bestående effekten av omröstningen hittills har visat sig vara lägre tillväxt, minskad tilltro till politikerna och en växande främlingsrädsla – och detta redan innan Storbritannien har hunnit ta ett steg på egna ben.
Sedan 2015 har Tories avverkat två partiledare och är nu inne på sin tredje, den allt annat än trovärdige Boris Johnson. Årets valrörelse har avslöjat alla hans tillkortakommanden – från känslokyla inför konsekvenserna av sitt partis politik till en enerverande förmåga att först ljuga och sedan försöka urskulda lögnen med vimsighet och pojkaktig uppsyn.
För Labours del har samma tidsperiod inneburit en kraftig vänstersväng rakt ut i vildmarken. I de grupper som ligger bakom dagens agenda återfinns aktivister som tidigare uteslöts ur partiet. Här återfinns en osalig blandning av återuppväckta studentradikaler, Israelkritiker och en och annan raggig individ som fortfarande hoppas på världsrevolutionen. Det är dessa krafter som såg till att Jeremy Corbyn blev vald och som nu har dikterat partiets manifest.
Många delar Blairs och Majors uppmaningar, men också deras besvikelser.
Men vad göra? Allt fler gör det som skådespelaren och superkändisen Hugh Grant gör just i detta nu – att knacka dörr i de marginalvalkretsar där Liberaldemokraterna har chans att vinna.
Det brittiska valsystemet gynnar ett sådant agerande. Med majoritetsval i enmansvalkretsar går det att vinna en parlamentsplats med förhållandevis få röster; det gäller bara att få flest.
Effekten är att avståndet mellan vinnare och förlorare kan bli väldigt litet. Den minsta marginalen mellan vinnare och förlorare i valet 2017 återfanns i valkretsen Fife North i Skottland, där Scottish National Party, SNP, vann med två röster (!) över Liberaldemokraterna.
Ibland går det att få lokala majoriteter att svänga även om avståndet är stort på förhand. Men det ska mycket till och frågan är om ens Hugh Grant eller för den delen komikern Steve Coogan räcker för att åstadkomma det som krävs. I praktiken har Liberaldemokraterna bäst chans i endast fyra valkretsar. De följande tio kräver att mellan 2000 och 8000 väljare bestämmer sig för att inte rösta på det parti de röstade på i förra valet.
Då har Labour och Tories större möjligheter att faktiskt påverka i marginalvalkretsarna. I 28 respektive 29 valkretsar handlar det om färre än 1500 röster åt ena eller andra håller för att vinna.
Det kan svänga om brittiska val. Men först vid 23-tiden svensk tid då vallokalerna stänger, vet vi i vilket avseende väljarna svängde åt samma håll som Blair, Major och Grant.
