Lars Näslund: Hitta tråkigast möjlige polischef

Hur duglig denna partipolitiskt profilerade än må vara innebär regeringars utnämningar av denne att be om bekymmer.

Att Dan Eliasson inte fick sparken som rikspolischef redan för ett år sedan, då kritiken såväl inifrån polisorganisationen som från oppositionen (mindre vackert av Alliansen, det bör sägas) började nå stormstyrka, handlade av allt att döma primärt om att rädda ansiktet på dåvarande inrikesministern Anders Ygeman (S).

Minns hur det var då: Ygeman betraktades som regeringens kanske starkaste kort och när han offentligt sa att han hade förtroende för Eliasson blev det i praktiken omöjligt för efterträdaren som ”polisminister”, Morgan Johansson (S), att flytta på Eliasson utan en längre ”karenstid”.

På onsdagen var denna tid inne, och den inträffade dagen efter att Socialdemokraterna presenterat en valrörelsestrategi där kampen mot brott och för ökad trygghet – läs: Operation vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna – placerats i första rummet. Då blir kalkylen enkel: Eftersom Stefan Löfvens regering kort efter valet utsåg en Dan Eliasson med uttalad S-partibok till polischef betraktas han som ett hinder för att vinna valet.

Att Eliasson fått kritik för att ha godkänt brott mot IT-säkerhetsregler och att allmänhetens förtroende för polisen sjunkit med hela sju procentenheter på ett år har förstås försvagats Eliassons ställning, men primärt gör regeringen här ett taktiskt vägval; ska polisen som organisation få kritik ska det inte lika uppenbart kunna skvätta på partiet.

”Han har i grunden gjort ett bra jobb, det vill jag säga”, säger nu justitieminister Morgan Johansson om Eliasson, som själv skriver på Facebook att ”jag hade gärna fortsatt arbetet tillsammans med alla fantastiska polisanställda”.

Att Eliasson på detta vis offentligt markerar att han hade velat vara kvar skickar beskedet till MSB, dit han nu ska, att de får en chef som inte längtat dit. Detta till en myndighet som ser ut att få en viktigare roll när civilförsvaret ska återuppstå. Signalen blir märklig. Kanske är det så att regeringen vill stöpa om MSB drastiskt, och då kan tanken måhända vara att placera en chef där som under en kortare tid möblerar om. Men särskilt förtroendeingivande blir det inte.

På torsdagen presenteras Eliassons efterträdare. Polisförbundet vill att denne hämtas ur de egna leden. Kanske är det så att situationen kräver detta, även om slutna organisationer som polis och militär annars kan ha särskilda behov av att någon med andra erfarenheter kommer in och ifrågasätta gamla mönster och metoder.

Optimalt vore förstås en erfaren polischef som också orkar syna strukturerna. Leif GW Person kan ha mer eller mindre väl underbyggda synpunkter, men när han nu listar som sina tre favoritkandidater Klas Friberg, Erik Nord och Lena Matthijs – alla från Västsverige, och Matthijs baserad i Borås, som bekant – finns skäl att lyssna.

Slutsatsen som såväl denna som kommande regeringar bör dra av Dan Eliasson-historien måste vara att besätta centrala och politiskt känsliga myndigheter med chefer som bara lyssnar till lagar och ämbetsbrev, och håller armlängds avstånd till departementen.

För övrigt kan tråkighet och icke-tv-mässighet vara utmärkta meriter.