GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Andreas Johansson Heinö: Historieskrivning är avgörande för nationalismen

Åren går men Sverigedemokraterna lyckas inte springa ifrån sitt förflutna.
Andreas Johansson Heinö
Gästkrönika • Publicerad 21 november 2021
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
I veckans 30 minuter i SVT meddelade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att partiet ska arbeta fram en vitbok om partiets rötter.
I veckans 30 minuter i SVT meddelade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att partiet ska arbeta fram en vitbok om partiets rötter.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

När Jimmie Åkesson intervjuades av Anders Holmberg i veckans 30 minuter pressades han återigen på frågan om partiets rötter. En vitbok är på gång, svarade Åkesson. En oberoende forskare med hög integritet ska få tillgång till partiets arkiv och en gång för alla sätta punkt för denna besvärande diskussion.

Dagens krönikör

Andreas Johansson Heinö

är statsvetare och förslagschef på Timbro förlag.

Vi får väl se hur det blir med den saken. En vitbok har utlovats länge men få har känt sig kallade att bidra.

Frågan är dock vad en uppgörelse med den egna historien skulle innebära. Tillräckligt mycket är redan känt om partiets 1990-tal för att för alltid misskreditera omdömet hos dem som valde att ansluta sig på den tiden. Och i den gruppen ingår som bekant många av dem som innehar de tyngsta posterna i partiet, inklusive Åkesson själv.

Vi vet också att det saknas tydliga brytpunkter i partiets historia. De två partiledarskiftena - när Mikael Jansson tog över 1995 och Åkessons tillträde tio år senare - markerar visserligen början på förändringsprocesser men det finns ingen entydig punkt där partiet tog klivet från extremism till populism. Lägger man partiprogrammen bredvid varandra är det inte svårt att se i vilken ordning de är skrivna samtidigt som kontinuiteten i innehållet är påtaglig. SD har kompletterat sin nationalism med socialkonservatism och plockat bort stötande formuleringar men aldrig övergivit eller ens omprövat hörnstenarna i sin ideologi, världsbild eller människosyn.

Motsatsen hade varit mer anmärkningsvärd. Det finns ytterst få exempel på partier som på allvar tagit avstånd från sin historia. Det var under stor vånda och med många reservationer som de västeuropeiska kommunistpartierna övergav kommunismen; egentligen hade man varit på rätt sida av historien hela tiden. Det var tidsandan som hade gjort begreppet kommunism obrukbart.

”Det behövs mustiga berättelser om ursprung, kamp och uppvaknande, om hjältar och skurkar, för att legitimera en politik som sätter den egna nationen främst och ser andra grupper som ett hot.”
Andreas Johansson Heinö

Efterfrågan på uppgörelser med det förflutna ska inte överskattas. Färre och färre väljare skräms bevisligen av Sverigedemokraternas rötter. De utgör inte längre ett hinder för långtgående samarbete med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Och om några år kommer SD ledas av personer som knappt var födda när partiet bildades och som själva gick med under Åkessons tid. Det är ungefär samma resa som Vänsterpartiet har gjort och slutdestinationen har länge varit självklar.

Mer intressant än partiets egen historia är den historieskrivning som främjas i kretsarna kring Sverigedemokraterna. I veckan lanserades till exempel tankesmedjan Oikos allra första bok: Yoram Hazonys Nationslismems dygd. Hazonys teser om tusenåriga nationer som med Guds försyn vuxit fram organiskt ur naturliga språkliga och etniska gemenskaper har visserligen inte mycket stöd att hämta i modern forskning. Men de utgör en viktig del av den nationalistiska berättelse som nu vinner mark långt utanför Sverigedemokraterna. Vi befinner oss i ett diskursivt skifte där nationer återigen ses som naturliga gemenskaper som äger en självklar rätt till sitt territorium. Än en gång är ”nationen” det allt vanligare svaret på den klassiska frågan ”vilka är folket?”.

Historieskrivningen har alltid varit avgörande för nationalismen. Det behövs mustiga berättelser om ursprung, kamp och uppvaknande, om hjältar och skurkar, för att legitimera en politik som sätter den egna nationen främst och ser andra grupper som ett hot.

Det här är värt att ta på allvar. Inte minst för historiker som bör kliva ut ur seminarierummen och in i samhällsdebatten. Om någon vill skriva en vitbok åt Sverigedemokraterna är det säkert utmärkt men en ännu viktigare uppgift är att konfrontera den nationalistiska historiesyn som hastigt vinner mark.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.