Mikael Hermansson: Välj rätt ordklass och ett tiggeriförbud blir mindre problematiskt

I söndagens Expressen argumenterade politiska redaktören Anna Dahlberg för ett tiggeriförbud. Hon gjorde det övertygande och avslutade sin krönika med att ”regeringen borde ta sitt ansvar och snarast tillsätta en utredning om hur tiggeriet kan förbjudas”.

Moderaterna har redan krävt att ett sådant ska införas. Opinionsutvecklingen pekar åt det hållet. Enligt Aftonbladets mätning i september förra året finns det starkaste stödet för ett tiggeriförbud bland medelålders män och kvinnor i Mellansverige. Nio av tio Sverigedemokrater, 64 procent av Alliansens väljare och 35 procent av de rödgröna väljarna välkomnar ett sådant.

Länge var frågan om ett tiggeriförbud en icke-fråga, och kravet på ett sådant mest en ursäkt för att slippa konfronteras med vetskapen om att det finns fattigdom som inget välfärdssystem av någon samhällsmodell inom EU har kunnat utrota. Inte ens den svenska, som annars brukar hållas fram, åtminstone i den svenska debatten, som den främsta av de bästa. Men själva tiggeriproblematiken har med tiden förändras och handlar nu i allt högre utsträckning om huruvida de som tigger gör det av ”fri vilja” – vem är frivilligt fattig? – eller om de är att betrakta som offer för brott?

I dag överväger den senare. Rapporterna om ligor, våld och människohandel duggar allt tätare. Den utvecklingen talar för att det kan bli nödvändigt att införa ett tiggeriförbud.

Men ett sådant kan inte totas ihop i en handvändning. Det måste bli rätt från första början. Om man ska vara såväl språkligt som politiskt petig går Expressens ledarsida händelserna i förväg.

Det lilla ordet ”hur” i citatet ovan är ett frågeadverb som kan användas för att beskriva en handling, som i ”hur ska ett tiggeriförbud kunna få avsedd effekt och inte bara användas för att skyla över ett samhällsproblem?”.

Den breda europeiska erfarenheten är att tiggeriförbud sällan eller aldrig fungerar fullt ut eftersom de regelmässigt har udden riktad mot tiggarna som ett besvärande inslag i gatubilden. De motiverats öppet med att den egentliga avsikten med förbudet snarare är att de ska ha en ”signalpolitisk” effekt än att motverka fattigdom. Italien har ett omfattande förbud, men detta tillämpas inte. Endast sex länder har nationella förbud, i fyra av dem upprätthålls inte förbudet. Ett av länderna där det råder förbud är Polen som dock tillåter tiggeri om den som tigger är arbetshandikappad eller saknar tillräckliga resurser(!) I Storbritannien infördes ett tiggeriförbud redan 1824, som dock inte efterlevs annat än i extrema situationer. I normalläget är tiggeriet utbrett i alla delar av landet. I Tyskland är ”stillsamt” tiggeri tillåtet om det inte stör den allmänna ordningen och den som tigger inte har ljugit om de omständigheter som tvingat fram tiggeriet. I det läget kan det bli fråga om åtal för bedrägeri.

Så kan vi inte ha det i Sverige.

Anna Dahlberg har rätt i det att det nu är dags att utreda ett tiggeriförbud. Men den politiska och språkliga grammatikens lagar måste följas. Det som i konsekvens med de europeiska misslyckandet ska utredas måste därför snarare än att utgå från frågeadverbet ”hur” istället domineras av den konditionala konjunktionen ”om”.

Detta ”om” är viktigt. Det är ett villkor i det här läget. Ett tiggeriförbud måste konstrueras så att det gör verklig skillnad utan att de som är mest utsatta – tiggarna – får sina medborgerliga rättigheter eftersatta eller kränkta.