Hermansson: Ett förbud i den svenska modellens anda

Det går fort, fler kommer att hamna i dessa kolumner. Coronavirusets härjningar är långt ifrån över. Hastigheten och omfattningen är skrämmande.

Samtidigt, i norra Europas utkanter, talar en statsminister om ”folkvett”, en rikspolischef och ”förnuftiga människor” och en statsepidemiolog om att ”folk gör som vi vill när vi uttalar våra rekommendationer”. Så ja, Sverige utgör i sanning ett undantag i en värld, ett Europa och ett Norden där allt fler länder sluter sig, stänger ner och lagstiftarna pekar med hela handen.

Normalt är detta med kulturella särdrag och liknande något som ska tas med en stor nypa salt. Det råkar annars lätt lukta lite skämt om sådana antaganden och påståenden. Men onekligen finns det något att ta fasta på här, som för enkelhets skull skulle kunna kallas för ”den svenska modellens” centrum. Detta att komma överens, att söka samsyn, fördela ansvar och – inte minst – ta ansvar genom att agera med vett och förnuft.

En moralisk självkontroll som blivit något av en nationell norm.

Denna norm ska naturligtvis inte överdrivas. Samtidigt går det inte att blunda för att det finns något i exempelvis funktionen av ordet ”rekommendation” när det uttalas av en myndighet, vilket nationalklenoden Anders Tegnell argumenterade för på engelska när han fick frågan från Radio Swedens reporter. Tegnells svar gick ut på att Folkhälsomyndigheten inte vill hamna i en situation där man säger något som förutsätter att det finns en lag som förbjuder just detta. Rekommendation är dock inte samma sak som ett av myndigheten förordat alternativ av flera, utan något starkare men som behöver ”en svensk kulturell kontext” för att bli begripligt.

Och samma sak är det med Stefan Löfvens ord om det underförståddas betydelse i sammanhanget: ”… alla måste ta ansvar. Vi kommer aldrig kunna lagstifta om allt eller förbjuda alla skadliga beteenden. Det är här också en fråga om folkvett”.

Att statsministern med sina ord ger så stark auktorisation åt vad som kan kallas för ett kulturellt kontrakt tillhör sannerligen inte vanligheten. Men detta är inte vanliga tider, utan coronatider – och då går det att säga en hel del som annars kanske hade framstått som mer än bara aningen ovant.

Just sådana ord ligger ofta bra i Löfvens mun, som när han säger att ”insikten om krisens allvar måste delas av alla”. Vem av partiledarna skulle med samma självklarhet kunna säga så utan att det skulle kännas som något som skulle sägas bara för att stod skrivet i manus?

Allvar och ansvar är ord som fångar in det som ligger i Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Förbudet mot allmänna sammankomster med fler än 50 personer presenterades under fredagseftermiddagen och gäller från och med söndag. Det som följer härnäst är bokstavligen ”mer detaljerade riktlinjer om hur var och en bör leva sitt liv”. Inte heller detta senare går att förklara utan att förstå att den ”svenska modellen” har ett djup som når långt in i vad som skulle kunna kallas för ”folksjälen”. Att kunna ta fram sådana riktlinjer och förvänta sig att de blir åtlydda förutsätter förståelse av dessa samband men också erfarenhet av att detta förhållningssätt fungerar.

Men kanske är alla dessa ord om karaktärsdrag och särartsbeskrivningar i själva verket mest dåliga omskrivningar för vad som är resultatet av århundraden av uppfordrande och uppfostrande statsmakt – först guds nåde och sedan av folket; det är naturligtvis fullt rimligt att det hela kan beskrivas så – också. Men någonstans finns ändå ett slags överenskommelse, om än tyst och trumpet accepterad, som det går att falla tillbaka på när livet biter och tillvaron sviktar.

Stefan Löfven kallar denna för ”det starka samhället”, vilket inte är så dumt formulerat. Styrkan i detta samhälle ligger inte i att alla är garanterade evig lycka och lätta fjät genom livet, utan att det finns en samsyn om vad som är viktigt och rimligt. Att det finns möjligheter för staten att leva upp till de förväntningar som detta för med sig, men också för den enskilde, den som ska visa ”folkvett”och vara ”förnuftig”, att på så sätt dra sitt strå till stacken.

Av omvärlden och inte minst av våra nära grannar skälls Sverige just nu för ett omdömeslöst lättsinne i hanteringen av coronaviruset. Vad som är vad får bli en fråga senare, när det är dags att skriva utvärderingar och analyser. Men det ligger något fascinerande i detta med att det som i ett svensk sammanhang bevisligen fungerar normerande inte alls framstår som så när det betraktas utifrån.