Hellre hög lön än fallskärm
Riksdagens arvodesnämnd har satt det nya arvodet till 57.000 kronor i månaden. För den som är exempelvis utskottsordförande tillkommer ytterligare arvode. Det är rejält bra betalt. Man skulle också kunna uttrycka det så här: det är rimligt betalt. Det handlar trots allt om de 349 folkvalda som sitter i rikets högsta beslutande församling.
Ändå finns ofta en ganska stark opinion som tycker att ”politiker” har för bra betalt. Emellanåt kommer också förslag, mest från MP och V, att arvodena borde begränsas.
Det är lite svårt att klumpa ihop ”politiker” som befunne sig statsministern och fullmäktigeledamoten i samma lönevärld. Men generellt är inte problemet att den som axlar ett förtroendeuppdrag i Sverige får för mycket betalt.
Man kan ha olika drivkrafter för att engagera sig politiskt, men det är nog sällan ersättningen spelar en avgörande roll. Att till exempel sitta i riksdagen är ett ansvarsfullt och ofta påfrestande och arbetstyngt uppdrag. Det ska avlönas därefter.
Problemet med arvoden till politiker handlar inte om vad de får när de jobbar, det handlar om vad de får när de inte jobbar.
SVT uppmärksammade i somras att 77 av de 122 ledamöter som slutade efter valet 2010 fortfarande försörjdes av riksdagen tack vare den frikostiga inkomstgarantin. Den ger som mest, 80 procent, under det första året, men urartar i en del fall till att bli en långvarig försörjningskälla. Så kan den som slutar vid 50 år få pengar från den fram till pensionen.
Då är man långt ifrån det som varit tanken, att det ska handla om att underlätta en ”omställning”. Partierna sade sig tidigare i höstas vara beredda att se över reglerna. Det bör man göra, skyndsamt.
Ty fortsätter man att ha konstruktioner med generösa ersättningar när man inte arbetar kommer man aldrig att få acceptans för att ha rejält betalt när man faktiskt gör det.
Ledarredaktionen
