Petter Birgersson: Hela Sverige måste höja ribban
Det var ett osannolikt idrottsögonblick. En fullsmockad Stade de France, en sen kväll när ingen ville gå hem, en gren – en spektakulär sådan – återstod, en deltagare kvar, OS, två missade världsrekordförsök och så PANG! Det var inte ena sidan av publiken som jublade, det var alla. Det var inte motståndare som grät av besvikelse, även de resultatmässigt krossade kombattanterna var tacksamma över att få dela plats och tid med en av världens främsta friidrottare genom tiderna.
Petter Birgersson
är politisk redaktör på Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
Det är svårt att se vad i svensk idrottshistoria som slår Armand Duplantis prestation och dess inramning förra veckan.
Man ska inte överdriva enskilda idrottsprestationers påverkan på en nation. Visst kan ett lyckat mästerskap i fotboll under en utdragen ekonomisk kris skapa eufori och bidra till ett gladare land för ett tag. Men det var inte främst bronsmedaljen i fotbolls-vm 1994 som gjorde att den svenska ekonomin vände och landet och dess människor åter blev rikare. Det var ett antal ekonomiska reformer – stenhård budgetdisciplin, liberaliseringar av offentliga monopol och skatteförändringar – som gjorde att det uträknade Sverige reste sig på nio.
”Vår allians är självklar, men det är bara vi som kan lägga ribban för vad vi själva måste klara av.”Petter Birgersson
30 år senare ser Sverige helt annorlunda ut. Den ekonomiska dimensionen är fortfarande viktig – men de kulturella motsättningarna och den brottsvåg som dragit över landet är i dag fokus för politiken. Det är ändå bara början på betydligt allvarligare prövningar. Om Balkankrigen förskräckte och förundrade svenskarna då – ni var ju vänner nyss? – så är Sverige i dag direkt involverat i en storpolitisk konflikt av mått som få har tagit till sig. Axeln Iran-Ryssland-Kina är ett hot mot den demokratiska världen som vi känner den, ett hot mot jämställdhet, jämlikhet och sekulär rättsstat. Insikten om vad som står på spel är för svag i väst och inne i demokratierna tar fiender och nyttiga idioter varandras händer och byter ut ordet underkastelse mot ”fred”.
Armand Duplantis och stavhoppet kan sägas symbolisera samarbetets vikt. Sverige, USA, Grekland, Frankrike förenades på banan, på läktaren och i supporten för att komma över en höjd som ingen annan har varit i närheten av. Inte ukrainaren Sergej Bubka, en gång tävlandes för Sovjetunionen, inte den tidigare franske världsrekordhållaren Renaud Lavillenie som i stället instruerade sin vän Armand Duplantis från läktaren. Och definitivt inte amerikanen Sam Kendricks, som efter att ha hoppat till sig en silvermedalj fick inta rollen som hejaklacksledare.
Men för Duplantis och för Sverige gäller det att vara så stark som möjligt på egen hand för att kunna bli en del i helheten. Sverige kan inte förlita sig på att USA ska ordna försvaret av friheten eller att Tyskland och Frankrike ska orka stå upp mot Ryssland. Vår allians är självklar, men det är bara vi som kan lägga ribban för vad vi själva måste klara av. Och den nivån måste höjas, rejält.