Annons

Heinö: Vi måste tala om krispolitikens slut

Vi lever i ett undantagstillstånd. Den öppna världen har stängt igen. De fria samhällena översköljs av radikala inskränkningar i mötes-, närings- och individuella friheter.
Ledarkrönika • Publicerad 29 mars 2020
Detta är en opinionstext i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Stängd butik i köpcentrat Emporia i Hyllie i Malmö som en följd av coronaviruset. Samma upprepas nu i hela landet.
Stängd butik i köpcentrat Emporia i Hyllie i Malmö som en följd av coronaviruset. Samma upprepas nu i hela landet.Foto: Johan Nilsson/TT

Aldrig tidigare har så många gränser stängts på så kort tid. Inte sedan andra världskriget har statlig makt ökat så dramatiskt och medborgerliga rättigheter begränsats i en sådan utsträckning som nu.

Allt annat än coronakrisen befinner sig sedan flera veckor i medieskugga. Ändå är det som att krisens omfattning ännu inte riktigt vill sjunka in. De dagligt uppdaterade dödstalen är förvisso en ständig påminnelse om situationens allvar. Likaså visar den uppblossande debatten om ett slutdatum för de temporära krisåtgärderna på en viktig insikt om krisbekämpningens oerhörda ekonomiska kostnader.

Annons

Men vi befinner oss inte i en paus efter vilken man kan trycka på play och så rullar allt på som vanligt.

För det första är risken överhängande att vi ännu bara sett början av en mycket långvarig kris. Det minst dåliga scenariot tycks vara en mycket utdragen bekämpning av pandemin vilket räddar liv och upprätthåller en fungerande sjukvård men till priset av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. En lättnad i spridningen i sommar kan följas av en ökning i höst, med efterföljande återkomst för de temporära åtgärder vi nu ser.

För det andra är pandemin den kanske mest globala kris vi upplevt. Ingen världsdel, inget land kommer komma undan. Det kan på goda grunder ifrågasättas huruvida stängda gränser är en rationell åtgärd, men gränsstängningar är populära och kommer därför vara efterfrågade även om den inhemska pandemibekämpningen blir framgångsrik. Hotet finns ju alltid kvar utanför gränsen. Det riskerar leda till djupgående norm- och beteendeförändringar vad gäller handel, resande och migration, med svåra ekonomiska konsekvenser.

För det tredje har vi ännu knappt sett konturerna av de säkerhetspolitiska effekterna av krisen. Coronapandemin kan mycket väl vara den händelse som på allvar får den globala maktbalansen att tippa över från USA till Kina. Det kan samtidigt vara krisen som på allvar underminerar legitimiteten i det europeiska projektet. EU må ha vacklat tidigare men sällan framstått som så irrelevant inför en stor internationell kris som denna gång. Allt fokus är för närvarande på nationalstaterna. Följdverkningarna av detta skifte överskuggar det mesta som skett i världspolitiken de senaste decennierna.

För det fjärde ligger det i mångas intresse att upprätthålla hotbilden. Efter 11 september kom terrorhotet att användas som alibi för en lång rad extraordinära åtgärder, varav många i praktiken blivit permanenta. Alltjämt motiveras de med att terrorismen, bevisligen, inte är ett avslutat kapitel. Men det är just det som är poängen. Coronaviruset kommer följas av nya hot.

Att auktoritära regimer som den ungerska nu använder krisen för att ge regeringen närmast diktatoriska befogenheter är inte att förvåna. Men även i fungerande demokratier kommer det krävas ihärdigt arbete för att rulla tillbaka det statliga greppet över företag, civilsamhälle och medborgare. Det skifte i synen på övervakning som ägt rum även i ett icke-auktoritärt samhälle som det svenska illustrerar problemet.

Så nog behövs det en debatt om slutet för krispolitiken. Men det avgörande är inte när utan att det blir av.

Andreas Johansson Heinö
Annons
Annons
Annons
Annons