unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Andreas Johansson Heinö: Var är konservatismen när man verkligen behöver den?

Det har varit mycket prat om konservatismens återkomst de senaste åren. Till viss del är det befogat.
Karolina Wallström (L), kommunalråd i Örebro, har visst glömt av vad medborgerliga rättigheter innebär.
Karolina Wallström (L), kommunalråd i Örebro, har visst glömt av vad medborgerliga rättigheter innebär.
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

Inom partipolitiken har konservatismen gått från att i huvudsak vara ett skällsord, till ett självvalt epitet som bärs med stolthet inom delar av Kristdemokraterna och delar av Sverigedemokraterna. Opinionsmätningar av ideologiska preferenser är svårtolkade. Men det råder ingen tvekan om att det finns en substantiell minoritet av väljarna som känner sig bekväma i ett konservativt fack.

Och de konservativa intellektuella – “de lätträknade undantagen”, som Johan Sundeen träffsäkert benämner dem i sitt bidrag till antologin Samtida röster om konservatism (Svensk Tidskrift, 2020), har blivit något fler, något mindre lätträknade.

Dagens krönikör

Andreas Johansson Heinö

är statsvetare och förlagschef på Timbro.

Om man söker efter innehåll snarare än yta är det dock svårt att tala om någon sammanhållen konservativ rörelse. Åtminstone två, i stora delar väsensskilda, spår kan skönjas i den pågående konservativa idédebatten.

Det ena kretsar kring frågor om migration, nation och jämställdhet och är i praktiken radikal och samhällsomstörtande. Denna konservatism vilar på en världsbild enligt vilken en vänsterliberal/kulturmarxistisk elit har tvingat på befolkningen massinvandring, genusvetenskap och mångkultur varför konservativ politik av nödvändighet tvingas bli revolutionär. Revolutionen från 1968 måste rullas tillbaka, snabbt och kraftfullt, annars är vi alla förlorade.

quote
Konservatismen som ett närmast ofrivilligt komplement till liberalismen, således? En förnuftig röst på axeln som försiktigt påminner om att saker är mer komplexa än de verkar? Så blygsam behöver man nog inte vara.

Av dessa tankegångar finns inga spår i Samtida röster om konservatism, där redaktörerna Per Selstam och Martin Tunström samlat ett halvdussin yngre borgerliga debattörer. Här diskuteras istället frågor som miljöpolitik, arkitektur, bistånd och frihandel. Den konservatism som vaskas fram är pragmatisk, med udden, i den mån den kan sägas ha några vassa kanter, riktad mot en alltför rationalistisk liberalism. Miljöpolitik är viktigt men ska inte dikteras ovanifrån utan ytterst vila på de små gemenskapernas naturliga omsorg om närområdet. Klassisk arkitektur är ett uttryck för tidlös skönhet och bör därför vara normerande för bostadspolitiken. Bistånd handlar om politik, inte om generositet och ska utvärderas strikt efter dess effekter. Frihandel är bra mellan länder som förenas av liknande institutioner, men mot Kina och andra främmande och hotande system bör vi fortsätta att bygga murar.

Det slående är dock hur även den nya generationens konservativa fortsätter att odla nidbilder av “liberaler”. “Liberalismen har blivit sin egen värsta fiende”, skriver Emma Jaensson som menar att dagens liberaler inte hittar balansen mellan “känsla och rationalitet”. “De jobbiga frågorna ställs inte längre”, skriver Selstam och Tunström om den enligt dem urvattnade liberala idédebatten.

Konservatismen som ett närmast ofrivilligt komplement till liberalismen, således? En förnuftig röst på axeln som försiktigt påminner om att saker är mer komplexa än de verkar?

Så blygsam behöver man nog inte vara. Det är ju inte som att det saknas liberala snedsteg

Utbildningspolitiken, till exempel. “ELEVERNA! Några av våra absolut viktigaste KUNDER!”, utropar Liberalernas kommunalråd i Örebro i en perfekt illustration av såväl ett förlorat bildningsideal som en sorglös nonchalans inför medborgerliga rättigheter.

Med sådana liberaler går inte att kompromissa. Här behövs snarast en offensiv från de bildningskonservativa. Ta inga fångar!

Läs mer