Annons

Andreas Johansson Heinö: Universella tankar om det rättvisa samhället

En lektion i politisk filosofi skulle gynna även skoldebatten.
Andreas Johansson Heinö
Krönika • Publicerad 11 april 2021
Andreas Johansson Heinö
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Samhällsfrågor som exempelvis skolan skulle må bra av mer fokus på politisk filosofi, skriver Andreas Johansson Heinö.
Samhällsfrågor som exempelvis skolan skulle må bra av mer fokus på politisk filosofi, skriver Andreas Johansson Heinö.Foto: Jonas Ekströmer/TT

Tidigare i år uppmärksammades 50-årsdagen av ett av de mest inflytelserika verken i den politiska filosofins historia: A Theory of Justice av den amerikanske filosofen John Rawls.

Boken är ett ambitiöst försök att formulera universellt giltiga principer för ett rättvist samhälle. Bakom ”okunnighetens slöja”, ovetande om vår lott i livet, skulle vi kunna enas om att det goda samhället är ett samhälle där den som drar det korta strået ändå får ett så bra liv som möjligt.

Annons

Det är svårt att överskatta betydelsen av Rawls verk. 20 års arbete resulterade i 600 kompakta sidor fyllda till bredden av originella tankeexperiment, nyskapande begrepp och noggrant motiverade principer som alla efterföljare tvingats förhålla sig till.

Till Rawls tidigaste och mest uppmärksammade kritiker hörde en annan Harvardfilosof. I Anarki, stat och utopi från 1974 argumenterade Robert Nozick för att statens enda legitima uppgift är att skydda medborgarnas äganderätt.

Rawls hade försvarat omfördelning av resurser och hävdat att ojämlikhet bara kan motiveras om den leder till att de sämst ställda får det bättre. Nozick å sin sida hävdade att äganderätten var absolut. Förutsatt att du erhållit din rikedom på ett försvarbart sätt har ingen annan rätt att göra anspråk på den.

Trots radikalt olika politiska slutsatser – i mycket grov förenkling socialliberalism vs nyliberalism – finns en hel del som förenar de båda filosoferna. De tog båda avstånd från utilitaristiska rättviseprinciper som riskerar att reducera människor till medel för det allmänna bästa, snarare än mål i sig själva. Båda bejakar i stället individuella rättigheter. Rawls försvar av omfördelning är exempelvis villkorat av att det inte får inskränka enskilda individers grundläggande fri- och rättigheter.

Rättviseteorier som lutade sig mot föreställningen om naturgivna mänskliga rättigheter mottogs länge mycket svalt i svensk debatt och det skulle dröja innan Rawls och Nozicks idéer fick genomslag här. Det tog exempelvis tolv år innan Anarki, stat och utopi översattes av Timbro 1986 medan Rawls bok inte kom ut på svenska förrän år 2000 (En teori om rättvisa, Daidalos).

”Den beslutsfattare, journalist eller lobbyist som tar sig tid att läsa lite politisk filosofi kommer ha ett försprång nästa gång debatten blossar upp”
Andreas Johansson Heinö

Tanken att det fanns rättigheter bortom sådana som folkmajoriteten beslutat om i demokratiska val var för många i bästa fall uttryck för en skrattretande metafysik, i sämsta fall ett direkt hot mot demokratin.

I dag har vi en demokratidebatt där rollerna är ombytta. Kritiken av mänskliga rättigheter är förpassad till ytterkanterna och nu är det de som inte anser att folkviljan måste balanseras mot en katalog av friheter och rättigheter som stämplas som antidemokrater.

Rättviseteorier kan förefalla abstrakta. Ibland långsökta tankeexperiment, ofta långrandiga argumentationskedjor, alltid många och långa referenser till andra tänkare.

Men de borde läsas av fler. I veckan väckte ett remissvar till utredningen om likvärdighet i skolan stor uppmärksamhet. Arbetsgivarorganisationen Almega påstod nämligen att det är en ”svår etisk fråga” huruvida barn till föräldrar som ”bidrar till välfärden” ska behandlas likvärdigt med barn till föräldrar som inte gör det.

Varken Rawls eller Nozick erbjuder något eldunderstöd åt Almega i denna fråga. För Rawls är ojämlik resursdelning rättvis om den kommer de sämst ställda till gagn – i det här fallet mer resurser till svaga elever, oavsett föräldrarnas inkomst. Medan Nozick aldrig hade accepterat ett system där kommersiella aktörer är beroende av skattepengar.

Men rättvisefrågorna är eviga. Den beslutsfattare, journalist eller lobbyist som tar sig tid att läsa lite politisk filosofi kommer ha ett försprång nästa gång debatten blossar upp.

Annons
Annons
Annons
Annons