Annons

Andreas Johansson Heinö: När det nationella politiserades blev det verkligt svenska otillgängligt

Innan den 6 juni blev officiell svensk nationaldag firades dagen i nästan sju decennier som Svenska flaggans dag. I efterhand framstår det som en kuriositet - så typiskt svenskt att inte ens unna oss en nationaldag.
Andreas Johansson Heinö
Ledarkrönika • Publicerad 5 juni 2020 • Uppdaterad 6 juni 2020
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Heinö: Nationaldagen – som gjort för självgod fixering
Heinö: Nationaldagen – som gjort för självgod fixering

Men nationaldagens utveckling är inte bara en berättelse om normalisering av svensk nationalism utan också om vad som gått förlorat längs vägen.

Enstaka högerröster hade länge önskat en officiell svensk nationaldag. Mest för att alla andra länder hade en sådan. Det dröjde emellertid till 1982, och slutet på den första borgerliga regeringsperioden i modern tid, innan en riksdagsmajoritet kunde frambringas.

Dagens krönikör

Andreas Johansson Heinö

är statsvetare och förlagschef vid Timbro.

Annons

Men entusiasmen var fortsatt låg. Någon helgdag var det aldrig tänkt att bli. Tvärtom, en nationaldag fylld av arbete ansågs, vilket moderaten Gunnar Björck skrev i en motion, vara en lämplig påminnelse för svenskarna att “de inte arbetar bara för sin egen vinning utan också för sitt land och folk”.

Och när så den första nationaldagen inföll 1983, firades den enligt redan etablerat mönster. Kungen stod på Skansen och delade ut flaggor till hemvärn och scouter och lottakårer, precis som alla monarker gjort sedan starten 1916. “Stramt och käckt som ur en journalfilm från 1940-talet”, enligt kvällstidningarna.

Sveriges nationaldag firas i Kinna 2006.
Sveriges nationaldag firas i Kinna 2006.Foto: Jan Pettersson

Ett TV-tal blev det också, där kungen talade om utlandssvenskarnas hemlängtan: “De tycker att fåglarna i Sverige sjunger klarare och att doften av blommor och träd här hemma är starkare”. Bredvid stod statsminister Palme, men han sa ingenting.

Oppositionsledaren Ulf Adehlson var däremot entusiastisk inför den nya nationaldagen som han beskrev som ett “utmärkt tillfälle att ta fram vår främsta symbol: flaggan. Den är så vacker”.

Och i Expressen listades “99 skäl att älska Sverige”. Här fick naturen och flaggan sällskap av kändisar och uppfinningar: Carola och Lill-Babs, skärgården och lingonen, osthyveln och Volvo.

”Femton år senare anses svensk chauvinism inte längre behövas skylas bakom antirasistiska förkläden. Om den 6 juni tidigare varit ett flyktigt tillfälle för ytlig men välmenad självreflektion följer nationaldagen i år på en längre tids allt mer självgod fixering vid politiska Sveriges triumfer.”

Snart 40 år senare är det frånvaron av politik som är mest intressant. Ingenstans kopplas svenskheten till några värderingar eller normer eller ens livsstil. Inte ens demokratin beskrivs som svensk.

1983 års nationella berättelse var helt enkelt kvar i en för-politisk föreställningsvärld. Naturligtvis rymdes nationell chauvinism i Sverige även då. Men man får, till skillnad från idag, anstränga sig lite för att hitta den.

Redan vid den senaste stora förändringen av nationaldagen, när 6 juni från år 2005 ersatte Annandag Pingst som helgdag, hade det nationella kommit att politiseras. På nationaldagen demonstrerade både vänster- och högerextremister. Samtidigt gavs den nya nationaldagen redan från början en funktion som en dag för det officiella Sverige att välkomna nya medborgare. Den blågula fanan kompletterades av flaggparader, och arméns musikkår fick konkurrens från romska orkestrar.

Femton år senare anses svensk chauvinism inte längre behövas skylas bakom antirasistiska förkläden. Om den 6 juni tidigare varit ett flyktigt tillfälle för ytlig men välmenad självreflektion följer nationaldagen i år på en längre tids allt mer självgod fixering vid politiska Sveriges triumfer. Coronavårens chauvinism saknar inte bakgrund.

I jakten på en gemensam identitet har svenskheten blivit ett attribut som skiljer oss från andra kulturer och människor. När jag läser om den första nationaldagen 1983 påminns jag om det självklara: det behöver inte vara så. Den gången fanns det svenska i historien, platserna, naturen, dofterna, smakerna - allt utom politiskt räckhåll. Det är och förbli en mer tillgänglig, mer attraktiv nationell berättelse, än en som sätter gränser baserade på värderingar och livsstil.

Annons
Annons
Annons
Annons