Andreas Johansson Heinö: Kommer kultur bli viktigare än ekonomi?
Svensk politik har nästan alltid dominerats av materiella frågor. Jobben, skatterna och välfärden har alternerat i valrörelsernas mittpunkt. Även när andra frågor trängt igenom - kärnkraft, EU, migration - har den vanligaste vinkeln varit ekonomisk.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förläggare på Timbro.
Denna ordning utmanas nu av den så kallade “kulturella vändningen”. Kommer ekonomin förbli avgörande även i en tid då identitets- och värderingsfrågor får ökad betydelse?
Det korta svaret är ja. Verkligheten, inte partierna, sätter dagordningen. Arbetsmarknadspolitik har varit viktigt i tider av stigande arbetslöshet. Skatterna blev som mest omstridda när de var som allra högst. Välfärden väcker intresse när den inte levererar. I de senaste valrörelserna har sjukvården och skolan rankats högst av väljarna. Alla de stora frågor som väntar runt hörnet - klimatet, pensionerna, sysselsättningen, tillväxten, segregationen - har tydliga prislappar.
Det längre svaret adderar några förbehåll.
Till att börja med kan man sätta frågetecken för i vilken utsträckning ekonomisk politik kommer att fortsätta vara avgörande för väljarnas uppfattning av partierna.
Under lång tid kunde partierna placeras från vänster till höger baserat på hur höga skatter, hur mycket omfördelning och hur stor offentliga sektor de utlovade. Så är det inte längre. Centerpartiet, som förmodligen ligger längst till höger i ekonomiska frågor, placeras av väljarna längst till vänster av de borgerliga partierna. Medan Kristdemokraterna, som i ekonomiska frågor är att betrakta som ett mittenparti, numera uppfattas som ett renodlat högerparti.
Dessa förskjutningar kan inte enbart förklaras med ökad otydlighet. Det speglar en gradvis förskjutning där icke-materiella frågor engagerar och mobiliserar allt mer.
2000-talets första decennier har varit motsägelsefulla. Å ena sidan flera intensiva debatter - om Alliansens skattesänkningar och reformer av sjukförsäkringen, om vinster i välfärden - där traditionella vänster- och högerperspektiv har artikulerats. Å andra sidan har det mesta kommit att överskuggas av migrationsfrågan och Sverigedemokraternas framgångar.
Föreställningen om ekonomin som politikens bas är grundmurad. Alltjämt placerar de politiska partierna sina tyngsta företrädare på posten som ekonomisk-politisk talesperson. En finansminister har högre status än en kulturminister.
Den bästa gissningen är att detta mönster kommer att bestå. Det är däremot sannolikt att den ekonomisk-politiska debatten kommer att präglas allt mer av etniska och kulturella aspekter. Det är åtta år sedan Fredrik Reinfeldt blev hårt ifrågasatt för det helt korrekta påpekandet att det fanns en etnisk dimension i arbetslösheten. Idag skulle ingen med trovärdighet kunna ifrågasätta ett sådant konstaterande. Frågan är vad som händer när etnifieringen av ekonomin blir själva utgångspunkten för debatten. När kulturkrigets fokus skiftar från genusvetenskap och böneutrop till välfärdens kärna.
Insatserna är höga. Det svenska samhällskontraktet har traditionellt vilat på idén om materiell omfördelning inom en tät, homogen gemenskap. Sammansmältningen av klass och etnicitet är ett allvarligt hot mot denna ordning. I förlängningen väntar uppslitande strider om gränser för det gemensamma åtagandet.
