Heinö: Borgerligheten har aktivt bidragit till myten om SD:s martyrskap

Ledare Artikeln publicerades
Handslag i riksdagen - som seden bjuder. Men frågan är om borgerligheten har något att lära av socialdemokratin metod för att regera, visavi SD.
Foto:Lars Pehrson/SvD/TT
Handslag i riksdagen - som seden bjuder. Men frågan är om borgerligheten har något att lära av socialdemokratin metod för att regera, visavi SD.

Opinioner är svårbegripliga fenomen. Förra mandatperioden hände nästan ingenting i reformväg men i opinionsmätningarna åkte partierna berg- och dalbana. Det skiljde 15 procentenheter mellan Socialdemokraternas högsta och lägsta noteringar, och mer än 10 procentenheter för Moderaterna.

Nu är det tvärtom. Ett år har gått sedan en av de mest dramatiska sakpolitiska förflyttningar som har skett i svensk politik. Men i opinionen har det inte hänt någonting.

Det är inte lätt att förklara. Varför stannar väljarna kvar när partierna byter ståndpunkter? Varför lämnar de när ingenting händer?

Den största gåtan är förstås varför inte SD-väljarna återvänder till sina gamla partier. Det brukade ju vara så enkelt att förklara SD:s väljarstöd: de ökade så länge de var ensamma förespråkare för en politik som många efterfrågade.

Men nu? Den värderingsmässiga avgrunden har ersatts av gradskillnader gällande exakt hur restriktiv invandringspolitiken ska vara. Ändå ligger SD kvar omkring 50 procent över valresultatet.

Samtidigt har inte väljarna belönat ett enda av de partier som bytt till en mer invandringsrestriktiv linje.

Allra djupast är krisen för Moderaterna. Trots omläggningen av den egna politiken, trots en impopulär och svag rödgrön regering, trots kräftgången för KD och Liberalerna, ligger Moderaterna idag under valresultatet. Det är ett uselt utgångsläge, halvvägs in i mandatperioden.

Tiden börjar helt enkelt rinna ut. Tre strategier har nu prövats mot SD. Efter genombrottsvalet 2006 valde de flesta att fortsätta att ignorera partiet. Man skulle inte ens debattera dem. Efter riksdagsinträdet 2010 var det istället isolering som gällde. SD skulle inte på något sätt få något som helst inflytande. Moderaterna gick till och med så långt att man övergav sin egen migrationspolitik, enbart i detta syfte. Och nu har man i snart två år misslyckats även när man försökt att konkurrera ut SD.

SD:s framgångar belyser en förtroendekris för det politiska etablissemanget. Dels genom att SD:s väljare generellt kännetecknas av ett lågt förtroende. Men också genom att SD i kraft av sin storlek tillåts blockera politiska reformer. Därigenom riskerar vi att underminera den allmänna tilltron till det politiska systemets förmåga att åstadkomma resultat.

Faktum är att de ständiga diskussionerna om regeringsalternativ väjer för den riktigt svåra frågan. Att bilda regering är nämligen tämligen enkelt. Till och med Ola Ullsten kunde regera med aktivt stöd av 39 riksdagsledamöter.

Det svåra är reformer. De kräver majoriteter.

Det var ju detta som var hemligheten bakom Socialdemokraternas decennier av framgångsrikt minoritetsregerande. Förmågan att ständigt finna för den egna agendan gynnsamma uppgörelser i riksdagen.

Lika otänkbart som det hade varit att ge VPK inflytande över säkerhetspolitiken, lika självklart var det att använda dem som röstboskap för de ständiga välfärdsreformerna. Få låg sömnlösa över att ha gett kommunister inflytande över matmomsen.

Borgerligheten har som bekant valt en annan strategi gentemot Sverigedemokraterna. Man har stämt in i änglakören, man har aktivt bidragit till myten om SD:s martyrskap, man har aktivt förolämpat sina tidigare väljare. Av ett parti har man skapat ett fenomen.

Hur tar man sig vidare? Nyckeln till Socialdemokratins framgång var att man hade självförtroende nog att fokusera på vad man kompromissade om, inte med vem.

Politiken blev aldrig metafysisk, det var resultaten som räknades.

Här finns en hel del för borgerligheten att lära. Risken är annars att man till slut tvingas kompromissa om allting.