Annons

Andreas Johansson Heinö: Balkan lär oss om nationalismen

Det har gått ett kvartssekel sedan Dayton-avtalet slöts. Jugoslaviens sönderfall har fortfarande mycket att säga oss.
Andreas Johansson Heinö
Ledarkrönika • Publicerad 22 november 2020
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Presidenterna för de tre länderna skakar hand innan förhandlingarna i Dayton inleds.
Presidenterna för de tre länderna skakar hand innan förhandlingarna i Dayton inleds.Foto: JOE MARQUETTE

I helgen är det tjugofem år sedan inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Efter tre veckors intensiva förhandlingar på flygbasen Dayton i Ohio enades Serbiens president Slobodan Milosevic, Kroatiens president Franjo Tudjman och Bosnien-Hercegovinas president Alija Izetbegovic om ett fredsfördrag.

Om krönikören

Andreas Johansson Heinö

är statsvetare och förlagschef på Timbro.

Den stora förtjänsten med Dayton-avtalet - som formellt undertecknades i Paris några veckor senare - var förstås att det satte punkt för det värsta kriget i Europa efter andra världskriget. Tre och ett halvt års krig lämnade ett förödande facit: mer än hundra tusen döda, miljoner flyktingar, en enorm materiell, kulturell och social förstörelse. Inga krigshandlingar har utförts i Bosnien-Hercegovina sedan hösten 1995. I den meningen har avtalet varit en framgång.

Annons

Men ett kvartssekel efter inbördeskriget är Bosnien-Hercegovina knappast en välfungerande stat. Utbredd korruption, sociala motsättningar, svag ekonomisk utveckling, ytterst vinglig demokrati. Till skillnad från Serbien, Montenegro och Albanien har landet inte ens fått inleda förhandlingar om EU-medlemskap.

Förklaringarna till den svaga utvecklingen är förstås många men det är svårt att komma runt att det politiska system som Dayton-avtalet skisserade varit djupt destruktivt. Ett land, delat i två enheter, varav den ena är en federation. Och en närmast fullständig etnifiering av den politiska makten.

”Den etniska mångfalden startar inga krig. Tvärtom, det var den som fick så många att in i det sista, till och med efter krigsutbrottet, hålla fast vid att krig nog var omöjligt.”

Lärdomen av det sistnämnda kan inte underskattas och har relevans långt utanför Balkan. Men vill man förstå fredsavtalets brister måste man också göra upp med myterna om krigets orsaker.

Två berättelser har konkurrerat sedan krigsutbrottet. Den ena skyller kriget på den etniska mångfalden. Tankegången är enkel: Jugoslavien var en onaturlig statsbildning, dömd att misslyckas till följd av sin religiösa och kulturella splittring. Och allra värst gick det i Bosnien-Hercegovina, den mest heterogena delrepubliken, som rymde både ortodoxa serber, muslimska bosniaker och katolska kroater.

Det är en kraftfull berättelse; länge bidrog den till att hålla västmakterna utanför kriget. ”Etniska konflikter” var vid 1990-talets början ett närmast obekant begrepp i Sverige, lika obegripliga för utomstående som de ansågs vara naturliga för ett område som i århundraden sett folkomflyttningar, skiftande maktbalanser.

Sensmoralen är uppenbar: Undvik etnisk splittring. Akta er för balkansiering. Håll ihop nationen.

Den alternativa berättelsen vänder på kausaliteten. Nationalismen var en orsak till de etniska konflikterna, inte dess följd. Vi måste lära av erfarenheten av Jugoslaviens “söndertrasade mångkultur”, skrev filmvetaren Sanjin Pejkovic i en uppfordrande minnestext 25 år efter Srebrenica.

Den etniska mångfalden startar inga krig. Tvärtom, det var den som fick så många att in i det sista, till och med efter krigsutbrottet, hålla fast vid att krig nog var omöjligt. Inte skulle väl grannar kunna döda grannar? Jasenko Selimovics bok Sarajevo är en lysande skildring av denna mentalitet.

Att studera Jugoslaviens sönderfall är att påminnas om att nationalismen är en ideologi. Och dessvärre också om att nationalismen segrade. Men vi måste vägra att acceptera en historieskrivning enligt vilken kriget var oundvikligt.

Annons
Annons
Annons
Annons