Kajsa Kettil: Haveriet med vitboken sänker förtroendet för SD som samarbetspartner
Det satt långt inne, men till slut kom Sverigedemokraterna till skott och anlitade en forskare med uppdrag att kartlägga partiets rötter. Resultatet ska sammanställas i en så kallad vitbok. En delrapport presenterades tidigare i somras, och där konstaterade den ansvariga forskaren Tony Gustafsson att merparten av de personer som grundade SD kan kopplas till nazistiska, rasistiska och antidemokratiska rörelser. Av de 22 grundare som har identifierats har 18 haft något slags samröre med den rasistiska organisationen Bevara Sverige svenskt, BSS.
Alla anständigt lagda är överens om att det inte är en bakgrund att vara stolt över. Många anser dessutom att bakgrunden i kombination med nutidens återkommande, rasistiska övertramp från partiföreträdare gör partiet olämpligt som samarbetspartner.
Ett motargument här brukar vara att även andra partier har saker i sin historia att skämmas över. Och visst, förutom Vänsterpartiets uppenbara länk till kommunismen (som partiet i dag tar avstånd från men som vissa sympatisörer fortfarande romantiserar kring) förtjänar sådant som motstånd till kvinnlig rösträtt och förespråkande av rasbiologi att förpassas till historiens skamvrå.
Länge försökte SD-ledningen bagatellisera betydelsen av grundarnas nazistsympatier, och nämnda rasistiska övertramp beskrivs fortfarande som enstaka olyckshändelser som skulle kunna ske hos vilket parti som helst.
Så är det naturligtvis inte. Men den planerade vitboken kunde ändå ge väljarna intrycket av att SD ville göra upp med sin historia. För fyra år sedan offentliggjordes vitboksplanerna, men det dröjde innan partiet hittade den oberoende forskare de sökte och som var beredd att ta sig an uppdraget.
”Gärna moderat, liberal politik, om den förankras i mitten snarare än på ytterkanten.”
Så småningom anlitades idéhistorikern Tony Gustafsson, och för en knapp månad sedan kom alltså den första delrapporten.
Till Sveriges Radio P1 sade rapportförfattaren att han har varit intresserad av ämnet sedan 90-talet och att han har saknat forskning om SD. Han beskriver arbetet med vitboken som helt självständigt.
Programledaren informerar lyssnarna om att Gustafsson tidigare har skrivit en publikation för SD:s tankesmedja Oikos, och att han nu skriver vitboken. På frågan om vilken relation han har till partiet i dag svarar han att den är professionell och kan liknas vid en konsultrelation.
Här hade det varit lätt att nämna att han tidigare varit medlem i Sverigedemokraterna. Det gjorde han dock inte. Någon sådan information har inte heller kommit från Sverigedemokraterna. Tvärtom har Martin Kinnunen, riksdagsledamot för SD och den som har hand om vitboksprojektet från partiets sida, beskrivit att kravprofilen är ”en extern person som inte är aktiv och engagerad i vårt parti och som inte varit politiskt engagerad överhuvudtaget” (Expressen 8/8).
När Expressen nu avslöjar att Tony Gustafsson blev medlem i partiet 2017 framstår den så kallade oberoende forskningen därmed i ett annat ljus. Det känns inte längre lika ärligt när den vitboksansvarige idéhistorikern tonar ner grundarnas betydelse för Sverigedemokraterna: ”Det är en liten krets som är de helt drivande, inte ett parti så som vi tänker det i dag.” (SR 15/7)
Ännu värre är att det dolda medlemskapet sänker förtroendet inte bara för för vitboksprojektet och SD som parti, utan även för det regeringsunderlag som Ulf Kristersson är beroende av för att kunna bilda regering efter valet.
Det finns en enda tänkbar fördel med vitbokshaveriet: Med det i bagaget kan Jimmie Åkesson knappast håva in eftergifter för att släppa fram en borgerlig regering. Och att själv få sitta i en M-KD-regering borde även han nu se som uteslutet.
Uteslutet bör det dock inte vara att få till en borgerlig regering som inte är beroende av aktivt stöd av SD. Forskning visar att en tredjedel av väljarna fortfarande finns i mitten. Gärna moderat, liberal politik, om den förankras i mitten snarare än på ytterkanten.
