Har Cameron någon utväg?

I dag håller Storbritanniens premiärminister David Cameron sitt linjetal om örikets framtida relation till Europeiska unionen. Som god konservativ statsman håller han på traditionen att sådana tal bäst hålls på kontinenten.

Allt sedan Winston Churchill uppmanade Frankrikes och Tysklands ledare att bilda Europas förenta stater – i vilket Storbritannien naturligtvis inte skulle ingå – har det varit en tradition att tala om Europa i Europa.

En tradition som inte alltid framstått som positiv bland europeiska statsmän och politiker. Och misstankarna om att brittiska premiärministrar alltid säger en sak på kontinenten och en helt annan sak hemma i underhuset, får nog anses vara välgrundade även den här gången. Så sent som för en månad sedan lovade Cameron sina hetlevrade och lättantändliga parlamentariker i Westminster att hans EU-tal skulle få dem att jubla eftersom det skulle vara ”riktigt, riktigt EU-skeptiskt”.

Han måste säga så, inte minst med tanke på att en majoritet av de konservativa ledamöterna är EU-skeptiska. Somliga av naturen, andra som en konsekvens av en ärlig övertygelse om att öriket förlorar på att ”ta order från Bryssel”.

Andra däremot, är övertygade om att det vore en katastrof om Storbritannien skulle lämna eller bli utslängd ur unionen. En av dessa omdömesgilla och ansvarskännande politiker är förre finansministern Kenneth Clarke. Tillsammans med Labourministern och förre handelskommissionären Peter Mandelson har han nu tagit initiativ till ett samarbete för att informera om och agitera för ett fortsatt och fördjupat brittiskt medlemskap.

EU framträder allt tydligare som en egen politisk dimension i brittisk politik, vilket inte minst framgår av de inre slitningar som finns i koalitionsregeringens mitt. Liberaldemokraten Nick Clegg och partiets andranamn, Vince Cable, är övertygade EU-vänner och gör just nu allt för att förhindra att Camerons tal i dag ska spräcka samarbetet.

För David Cameron är dagens tal avgörande. Självklart inser han att Storbritanniens ekonomi på kort tid skulle rasa samman om företag och investerare uppfattar hans tal som att premiärministern förordar ett utträde.

Samtidigt måste han hantera det partiinterna missnöje som byggts upp kring hans person. Backar han från löftet om en folkomröstning om EU-medlemskapet får han redan på måndag en förtroendeomröstning mot sig.

Säger han däremot att det ska bli omröstning, men först efter det att han med EU förhandlat fram ”a better deal for Britain”, är han låst vid att säga ja till fortsatt medlemskap – oavsett hur väljarna uppfattar förhandlingsresultatet. Och om löftet om en folkomröstning innebär att en sådan ska genomföras först efter valet 2015, vad hindrar då väljarna från att bortse från huruvida Storbritannien fått tillbaka makt från Bryssel, och helt enkelt missnöjesrösta bort regeringen efter en mandatperiod av hårdför krispolitik?

Lita på att Cameron letar efter en utväg.

Ledarredaktionen