Annons

Mikael Hermansson: Håll hårt på principerna

EU behöver gemensamma muskler och resurser. Men också en bestämd vilja att hålla fast vid de grundläggande demokratiska principerna.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledare • Publicerad 17 juli 2020 • Uppdaterad 18 juli 2020
Mikael Hermansson
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Europeiska rådets byggnad i Bryssel. Normalt hålls toppmöten här, men inte i coronatider.
Europeiska rådets byggnad i Bryssel. Normalt hålls toppmöten här, men inte i coronatider.Foto: MICHEL EULER

EU genomför i helgen ett toppmöte av stor betydelse för framtiden. Coronapandemin och långtidsbudgeten står överst på dagordningen. I väntan på en kompromiss i båda fallen finns det trots brådskan att komma överens utrymme för reflektioner: Vad är det som blivit synligt av EU:s inre liv i ljuset av den stora oenigheten?

En sak värd att notera är att det fortfarande finns en konflikt mellan medlemsländer i de södra och nordvästra delarna av unionen som grundar sig i geopolitiska omständigheter som har med olika historisk utveckling att göra; det fattiga södern och det rika norr är alls inget nytt påfund. Med i bilden finns också den mer grundläggande motsättningen mellan euroländerna och de som ännu inte ingår i valutasamarbetet. Den konflikten var som mest akut i samband med finans- och eurokrisen 2008 men är idag av viss men ändå underordnad betydelse.

Annons

Att det fanns svagheter i eurosamarbetet var väl känt sedan länge. Skillnaden mellan exempelvis den grekiska och den tyska ekonomin var och är astronomisk – ändå är båda underordnade samma ränteregim. Men i samband med coronapandemin stod de båda ytterligheterna närmare varandra än någonsin tidigare. Inget EU-land hade tillnärmelsevis beredskap och resurser nog för att på egen hand hantera såväl smittspridning som trycket på vården. Hastigheten i krisen utveckling avslöjade det uppenbara: EU saknade centralt placerade ”muskler” för att samordna, hjälpa och stödja. Det mest påtagliga exemplet är den uteblivna hjälpen till Italien.

Det är mot denna bakgrund som det stora stödpaketet satts samman. Ingen betvivlar att det behövs för att ge hela Europa en nödvändig nystart, inte ens Sveriges riksdag och regering.

”De villkor på såväl klimatanpassning som att leva upp till det grundläggande demokratikriteriet har fått Polen och Ungern att visa vad länderna går för under nuvarande regimer.”

Men det myckna nej-sägandet till att ge EU samlade resurser är ett skamligt spel för galleriet. Är det något som coronapandemin har gjort glasklart är att länder som har så mycket gemensamt som EU-länderna måste ha förmågan och självförtroendet att lita på varandra och på den centrala ledning och administration som faktiskt finns på plats. Det behövs ett visst maktskifte till förmån för det gemensamma. Att argumentera för en sådan, gradvis utveckling är inte att tända vårdkasarna och sprida budskapet om en revolution i riktning mot vare sig en amerikansk federal stat eller för den att underkänna det nationella mandatets plats. Det är snarare att anpassa sig till insikten om att enskilda medlemsländer och unionen i dess helhet i dagsläget inte klarar av sina uppdrag.

I det läget behövs en ny inriktning, en stärkt gemenskap – inte mer nationell hybris.

I ett avseende har dock ”frugala fyran” – Nederländerna, Österrike, Danmark och Sverige – satt fingret på en öm punkt med sitt motstånd: Det finns medlemsländer som befinner sig i sådan konflikt med helheten att de i praktiken har lämnat unionen.

De villkor på såväl klimatanpassning som att leva upp till det grundläggande demokratikriteriet har fått Polen och Ungern att visa vad länderna går för under nuvarande regimer. Att Polen motsätter sig klimatkriterier för att få del av stödet och Ungern hotar med sitt veto mot en överenskommelse om ”rättsstatens principer” hävdas, det talar sitt entydiga språk om det viktiga i att hålla hårt på principerna. Det finns all anledning att få fart på ekonomin i hela unionen, men inte till priset av att länder som rör sig allt snabbare i auktoritär riktning och därmed bort från unionen och dess värdegemenskap ska få diktera villkoren.

I slutändan blir det en kompromiss om pengarna, det är ofrånkomligt. Men det finns ingen anledning att kompromissa om principerna.

Annons
Annons
Annons
Annons