Johanna Grönbäck: Facklig klasskamp – för och emot vem?

Det är förmodligen en förklaring till varför paraplyorganisationens förslag till ny ordförande, Susanna Gideonsson, i sin programförklaring på DN Debatt (20/5) lät mer som kandidat att ta över Partiet än Facket. Där lyftes relationen till och framfördes krav på vilken politik man vill att Socialdemokraterna ska föra.

Vilken LO:s roll och framtid ska vara, fick ta betydligt mindre plats.

Och hur skulle hon kunna prata om en samlad LO-vision när dess medlemsorganisationer är så splittrade? Bättre då att rikta strålkastarljuset åt ett annat håll, tala högt om politisk påverkan och lägre om fackligt uppdrag.

Detsamma märks i debatten om anställningsskyddet. Den utredning som nu presenteras ger förslag på åtgärder som kan införas i det fall parterna inte kommer överens om andra åtgärder i sina egna förhandlingar. Arbetsordningen är rimlig, men istället för att fokusera på parternas förhandlingar, vill parten LO att partiet S stoppar arbetet. För oavsett vad LO och motparten Svenskt Näringsliv kommer fram till i sina las-förhandlingar kommer det att väcka kritik internt och fördjupa sprickan inom LO. Bättre då att låta någon annan ta ansvar. Eller åtminstone skjuta frågan på framtiden, igen.

I sakfrågan har det konsekvenser eftersom dagens anställningsskydd har en rad negativa effekter. I politiken för januariavtalet och därmed regeringsstödet.

Men LO:s problem är större än enskilda frågor. Fackets roll har blivit blixtbelyst under nuvarande kris, men det ökade medlemsantalet är rimligen bara temporärt. I 30 års tid har Europas fackföreningar tappat medlemmar. Förklaringarna är flera, men en kan finnas i fackens självaste syfte: Vilket är fackets sådana egentligen, nu för tiden?

Där några svarar klasskamp och ideologisk strid, svarar andra service och stöd. Strejker och konflikt eller inkomstförsäkringar och CV-granskning? Att kombinera de två är svårt, de potentiella medlemmar som lockas av det senare kan skrämmas bort av det förra.

Och hur kan en klasskamp bedrivas trovärdigt av ett LO vars mest ideologiska förbund också är de med relativt välavlönade medlemmar? Kamputtrycken klingar falskt, dels internt när elektrikerns medellön är 32 000 i månaden och butiksbiträdets 20 000, dels externt när konflikten mellan företagare och anställd i mångt och mycket är förlegad. Talar vi klass är inte sällan dagens låginkomsttagare så kallade nödvändighetsföretagare. Så vem ska kampen riktas mot?

Men LO:s fackliga syfte framöver? Bättre prata om annat.