Mikael Hermansson: Gott om pengar men ont om gemensam politik

”En historiskt stor budget för att återstarta svensk ekonomi”. Så beskriver finansminister Magdalena Andersson (S) innehållet i den nådiga lunta hon bar till riksdagen under måndagen.

Men redan där blir det uppenbart att regeringen har missat det mest väsentliga – att förklara hur insatser hänger samma med behoven.

Det är långt ifrån givet att Anderssons retoriska formel är relevant. I våras rådde ett extremt utsatt läge och då fanns det behov av akuta och närmast astronomiskt höga insatser från statens sida, vilka också genomfördes. Det som då lanserades har fungerat som det var tänkt. Svensk ekonomi drabbades inte av den förutspådda härdsmältan och en depression som till och med ansåg kunna överskugga 30-talets djupaste svackor infann sig aldrig.

Nu är läget ett annat. ”Återtåget” har redan fått upp farten.

Dessa reservationer handlar om det faktum att regeringen motiverar den enorma kostnadsökningen och de omfattande skattesänkningarna med att de krävs på grund av coronapandemin. Naturligtvis finns det andra behov som en budget har att möta. Det finns stora delar av välfärdsbygget som går på knäna. Att ta igen vårdskulden och att korta de växande vårdköerna är inte gjort i en handvändning och rakt inget som kan ske utan extraordinära resurser.

Det finns mycket i budgeten som är välkommet. Men det kräver ett annat slags klarspråk om bakgrund och orsaker för att bli tydligt.

Finansministern förblev ihärdig med sitt enerverande tal om ”jobb, jobb, jobb”, vilket knappast kan sägas ha övertygat. Det finns exempelvis stora frågetecken kring vad en sänkning av arbetsgivaravgiften för unga ger i form av fler anställda eller fler arbetade timmar. Att uppmärksamma ungdomsarbetslösheten utan att vara specifik blir därför en prioritering som görs mot bättre vetande. Ty det råder ingen brist på kunskap om var de stora behoven finns. Riktade insatser till unga som står längst ifrån arbetsmarknaden når de med bristande skolgång, de som har nedsatt funktionsförmåga och de som är nyanlända och saknar såväl språk som socialt kapital att ta sig fram i samhället.

Att Magdalena Andersson dessutom inte vill alternativt inte kan redogöra för vilken arbetsmarknadseffekt förslaget får vad avser antalet nya jobb, det är om något en förtroendesänkande svaghet. Att hänvisa till att hela budgeten tros ge cirka ”75 000 nya jobb” är ett svar – men alls inget på den konkreta frågan.

Detta är bara ett av många enerverande tillkortakommanden som en finansministern rimligen inte ska ertappas med när det gäller så oerhört många lånade miljarder. Att betala tillbaka pengarna är som bekant inte gjort i en handvändning. Men det ansvaret överlåter regeringen till kommande generationer med hänvisning till ett ickesvar och en slogan.

Allt går heller inte att lösa plånboksvägen. Arbetsmarknadens strukturella problem handlar i huvudsak om annat än pengar. Det arbete som parterna bedriver i egen regi om vad som ska ersätta LAS och som ska modernisera arbetsrätten är därför långt viktigare än enskilda påslag i olika budgetkolumner. Men kommer inte fack och arbetsgivare överens stundar ett lagstiftningsarbete får de fyra samverkande partierna finna sig att ta ansvar för vad de redan är överens om att lösa på politisk väg.

För den som ser bortom själva budgeten framstår i detta sammanhang ännu en svaghet i öppen dager, som dessutom är av betydelse för hur resten av mandatperioden ska bli: Rimligen är mycket av det som nu ligger på riksdagens bord satsningar som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartier och Liberalerna gör för att de fyra saknar en fördjupad politisk ram och målbild för samarbetet. Det är lättare att förhandla om pengar än om gemensamma ambitioner.

De fyra borde stanna upp och tänka efter om de har någon gemensam framtid innan de skuldsätter kommande generationer upp över öronen.