Roland Poirier Martinsson: Gör inte misstaget att ställa återvandringsbidraget mot Bullerbyn
I Afghanistan är den genomsnittliga årsinkomsten 100 000 kronor (justerat för köpkraft). I Eritrea, Somalia och Syrien är den långt lägre. Om en familj (det finns dock bidragstak för familjer) flyttar räcker startbidraget till flygbiljetter, bostad och en god tids ekonomisk trygghet.
Roland Poirier Martinsson
är filosof och konservativ debattör.
Förslaget har mötts av hård kritik.
För det första, att erfarenheter visar att ett sådant bidrag inte lockar. Ytterst få antas utnyttja möjligheten.
För det andra, att erbjudandet döljer främlingsfientlighet. Flyktingar får veta vi inte vill ha dem. De kan utsättas för social press att mot sin vilja lämna landet. På olika sätt försvårar sådana attityder integrationen av dem som vill stanna och göra Sverige till sitt hemland.
För det tredje, vad säger bidraget till flyktingar som lärt sig svenska och skaffat jobb? Vad säger det generellt till skattebetalare? Bör vi belöna dem som missbrukat vår gästfrihet genom att ge dem returbiljett, bostad och pengar på banken?
Att bidraget inte skulle fungera lutar sig mot en utredning av nationalekonomen Joakim Ruist. Han har studerat länder med återvandringsbidrag och noterat en på sin höjd mycket marginell effekt. Min invändning är att man inte i något sammanhang helt och fullt kan överföra erfarenheter mellan länder. Situationen i Sverige är unik och skiljer sig i relevanta avseenden från annars jämförbara länder.
”Att sakna framtidsutsikter, sedan plötsligt ges möjligheten att börja om i det saknade hemlandet, kan inte det lika gärna betraktas som en humanitär insats? Den yttersta flyktinghjälpen?”Roland Poirier Martinsson
Ruist pekar dessutom just på att målgruppen kommer att känna sig oönskad i Sverige och att viljan till integration försämras. Jag ser själv det som den starkaste invändningen, men varför en nationalekonom skulle ha särskild kunskap i detta förstår jag inte.
(En pikant detalj är att många som nu framhåller Ruist som det definitiva argumentet för bara några år sedan sågade honom när hans forskning visade att invandringen kostar de offentliga finanserna mer än vad som tidigare antagits.)
Jag förstår orättviseargumentet, att vi belönar misslyckanden, men manar till höjd blick. Arbetslösa flyktingar i enklaver kostar stora summor. Var och en som lämnar Sverige kommer att på sikt vara en besparing. Om ytterst få utnyttjar möjligheten inskränks kostnaden till administration av ett fåtal ansökningar och information till målgruppen. Mätt som andel av statsbudgeten rör det sig om felräkningspengar.
Att bidraget faktiskt riskerar skapa ett socialt tryck på flyktingar, som kan ta sig obehagliga uttryck, bör inte viftas bort, men man får heller inte glömma en central aspekt, nämligen att det redan råder mycket negativa, ömsesidiga attityder mellan de sämst integrerade och det fungerande samhället. Gör inte misstaget att ställa återvandringsbidraget mot Bullerbyn.
Slutligen, vänd på kuttingen. Att sakna framtidsutsikter, sedan plötsligt ges möjligheten att börja om i det saknade hemlandet, kan inte det lika gärna betraktas som en humanitär insats? Den yttersta flyktinghjälpen?
Vi får se om återvandringsbidraget löser upp spänningar i några kvarter i utsatta områden. Om det stillar några stökiga klassrum. Minst lika viktigt, om det tänder ett ljus för flyktingar som lever under socialt oacceptabla förhållanden.
Innan dess vore det också bra om vi kunde glömma att förslaget kommer från SD och sålunda diskutera det på dess egna meriter.
