Går det att ersätta förlorad frihet?

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Foto: Polisens förundersökning

Sår kan läka, pengar kan lämnas tillbaka. Det är annorlunda med det som framstår som oersättligt först när det har gått förlorat.

I veckan hölls rättegång i Borås tingsrätt mot det gäng som åtalats för att ha överfallit och svårt misshandlat en bilist på Norrby. Fallet blev snabbt rikskänt och ännu ett exempel på det vettlösa våld som förekommer i vardagen. I åklagarens bevisning ingår filmer av misshandeln som de åtalade själva ska ha gjort.

Lägg den händelsen intill andra där våldet ger sig till känna, och den utbredda känslan av växande utsatthet får ett slags förklaring. Att brottsstatistiken ger en mer balanserad helhetsbild får dock sällan samma genomslag.

Våldet i sig går att motverka. Alla åtgärder som kan sättas in för att hindra att något liknande inträffar är motiverade. Fler poliser, kameraövervakning och ordningsvakter – där våldet finns ska också samhällets hårda sida vara närvarande.

När det handlar om unga som begår brott och terroriserar sin omgivning är det socialtjänsten som ska gå i bräschen. I en debattartikel i veckan skrev socialborgarrådet i Stockholm, Jan Jönsson (L) så här:

”Socialtjänsten behöver få ytterligare mandat och verktyg för att ingripa tidigt och ibland kraftfullt för att få barn och unga på rätt väg i livet. Regeringen behöver sätta fart på arbetet med att utveckla effektivare lagstiftning även på socialtjänstens område, inte enbart inom straffrätten”.

 

Jönssons bild är att socialtjänstens insatser släpar efter då nuvarande lagstiftning gör socialtjänstens insatser frivilliga. Säger föräldrarna och den unge förövaren nej, är det mer regel än undantag att socialtjänsten backar. Först långt senare, när den unge samlat nya förbrytelser på hög under en längre tid, kan det bli aktuellt med tvångsåtgärder. ”Därför är det nödvändigt för socialtjänsten att kunna göra insatserna tvingande även om samtycke uteblir”, menar socialborgarrådet.

Föräldrar, skola och vuxenvärld har sina givna roller att spela. Tro inget annat. Och det finns otaliga exempel på att det går att vända de mest negativa trender genom att mobilisera brett mot våldet.

Men det finns likafullt fog för att hävda att hotet mot känslan av trygghet i det offentliga rummet inte bara består av de mest våldsamma händelserna. Inte heller är det bara de svartaste rubrikerna som bidrar till att sprida otryggheten.

BT:s reporter Sebastian Strand kunde i onsdagstidningen berätta om den 30-årige boråsare som står åtalad för sju grova stölder på ett totalt belopp om över fem miljoner kronor, men också för sju fall av kränkande fotografering och barnpornografibrott. Mannen har erkänt. Domstolen har efter prövning att komma fram till ett lämpligt straff. En svårare uppgift blir att utifrån de enskilda händelserna värdera vilken skada som samhället som helhet har vållats. Hur ersätts förlusten av den frihet som det innebär att kunna vistas i en miljö där allas närvaro ytterst bygger på en tyst överenskommelse om ömsesidig respekt?

Av den som blir bestulen är det kanske svårsmält att begära att acceptera att stölden i ett större sammanhang är att betrakta som det mindre problemet; i kronor och ören handlar det i detta fall trots allt om mångmiljonbelopp. Men med all respekt för det ekonomiska lidandet går det att se att den kränkande fotograferingen och barnpornografibrottet riskerar att få mer långtgående konsekvenser. Det som ska prövas i rätten är också att 30-åringen under flera år smygfilmade och fotograferade nakna kvinnor i duschen och i solariet på ett gym i centrum.

Föga förvånande reagerade många av de kvinnor som polisen kunde identifiera på bilderna med stort obehag i förhören:

”Jag blir illamående och äcklad, säger en kvinna och lägger till att hon kommer akta sig för att duscha offentligt i framtiden”.

Ingen betvivlar att mannen som blev överfallen och misshandlad av gänget på Norrby också känner till allt om vad ”stort obehag” betyder. Det är den naturligaste saken i världen om han och hans närmaste omgivning hädanefter känner illamående och äckel inför att något sådant ska kunna hända igen och rentav på samma plats. Både han, som fick uppleva våldet på ett omedelbart sätt, och de utsatta kvinnorna på gymmet, som inte ens visste om att de utsattes för ett slags våld, framstår därför som exempel på det kanske största trygghetsdilemmat just nu.

Mycket kan motverkas och förebyggas genom ett starkare gensvar från hela samhällets sida och det går att sätta upp fler dörrar, skrank och förhängen i omklädningsrum och duschar.

Men räcker ens något av detta för att ersätta ett oskuldsfullt förhållande till omgivningen om detta en gång har gått förlorat?

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.