Gå till botten med tystnadskulturen inom Borås stad
I veckan som gått har BT (22/3) berättat om anställda inom Borås stad som upplever en tystnadskultur. Framförallt handlar det om rädsla för repressalier från chefer i form av social utfrysning eller att löneutvecklingen påverkas negativt i samband med att man påtalat brister. Eller som i fallet med Dialogcentrum där en anställd, som talat med BT om den dåliga luftkvaliteten i lokalerna, blev inkallad till samtal hos närmaste chefen. Det är illavarslande uppgifter som bör tas på största allvar, inte minst eftersom att meddelarfriheten är grundlagsskyddad och därmed viktig för vår demokrati. Men också för att medborgarna ska få insyn i offentliga verksamheter.
Enligt Individ- och omsorgsnämnden var det dock inte publiceringen kommunen hade synpunkter på, utan att det skett under arbetstid och i de egna lokalerna. Men fackförbundet Vision motsätter sig denna beskrivning och menar att det grundar sig i ett missnöje över att oegentligheter vädras offentligt till media. Därutöver vittnar flera andra lokala fackförbundsordförande om en liknande rädsla för repressalier bland sina medlemmar.
Det är i sammanhanget viktigt att skilja på faktiska repressalier och en oro över eventuella repressalier. Huruvida olika former av bestraffningar av anställda som talar ut om missförhållanden offentligt förekommer, och i vilken utsträckning, är något som i dagsläget inte är belagt och är således en fråga som kommunen måste reda ut. Men att det överhuvudtaget finns en oro bland anställda i Borås stad att nyttja sin grundlagsskyddade meddelarfrihet är illa nog.
För kommunchefen Svante Stomberg är uppgifterna nya, vilket mycket väl kan innebära att tystnadskulturen – tack och lov – inte är ett utbrett problem inom kommunen. I veckan gick han och Borås stads förvaltningschefer ut i en insändare i BT där de för sin del menade att repressalier mot den som säger sin mening inom verksamheten eller i offentligheten är ”oacceptabelt”. Gott så, men man får inte nöja sig med det. Borås stad måste även ta reda på vad denna oro, som trots allt finns, grundar sig i och varför den ser ut som den gör.
Vidare kan inte anställda som talar ut i media om eventuella missförhållanden anses vara ett större problem än själva missförhållandena. Meddelarfriheten är inte till för att sätta krokben på chefer inom offentlig sektor. Den är till för att skapa ventil i systemet så att misstag kan komma ut och rättas till. Detta utöver det skydd den ger den anställde och den insyn medborgaren får av verksamheten. Så, de som borde värna om meddelarfriheten allra mest är de som i dagsläget verkar frukta den.
