GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Anela Murguz: Fredsförhandlingar är inte alltid en bra lösning, Schyman

Har fredsrörelsen någonsin hört talats om Bosnienkriget? Om inte borde de genast läsa in sig och sluta förespråka fredsförhandlingar som en universallösning på alla världens krig och konflikter.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 19 januari 2023
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Gudrun Schyman är ute och cyklar om Ukrainakriget igen.
Gudrun Schyman är ute och cyklar om Ukrainakriget igen.Foto: Fredrik Persson/TT

Kriget i Bosnien-Hercegovina 1992-1995 måste vara fredsrörelsens våta dröm. Genom ett internationellt vapenembargo som Sverige var med och stöttade fick krigsmateriel inte exporteras först till forna Jugoslavien i sin helhet och sedan 1992 till det nybildade landet Bosnien-Hercegovina.

Därmed var möjligheterna till att försvara sig mot angrepp väldigt liten för det bosniska folket. I dag, 30 år senare, vet vi att det slutade i folkmord, massvåldtäkter, etniska fördrivningar och ett stort lidande för civilbefolkningen.

Dessutom avslutades Bosnienkriget av en annan eftertraktad lösning av fredsaktivister (förlåt, jag menar fredsnaivister): En fredsförhandling. Något som den förra Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman efterfrågar som en lösning på Ukrainakriget.

Det var i nättidningen Fempers som hon först vädrade tanken. Och som DN:s ledarskribent Erik Helmerson uttrycker det i en artikel i tidningen beskriver Schyman visserligen Rysslands invasion som ”vidrig” och annekteringen av Krim som ”folkrättsvidrig”, men slutsatserna – som i praktiken innebär att gå Ryssland till mötes – lämnar, minst sagt, mycket att önska.

Jag hade avfärdat Schymans tankar som farlig naivitet om det inte vore så att det fanns konkreta exempel på hur illa det har gått när västvärlden agerat passivt. Oftast dras paralleller mellan kriget i Ukraina och andra världskriget, men det är Bosnien-Hercegovinas exempel man bör utgå ifrån för att inte göra om liknande misstag.

I en replik till Helmersons artikel frågar sig Schyman hur man kommer till fredsförhandlingarna. Retoriskt undrar hon om det är genom mer militära insatser, mer vapen och ständig eskalering av de militära insatserna, vad det nu betyder, och avrundar med Afghanistan som exempel.

”Men just Daytonavtalet, som ligger till grund för landets konstitution, är i dag också en stor anledning till fortsatt destabilisering i landet.”
Anela Murguz

Så låt mig fråga dig direkt, Gudrun Schyman, om ett annat exempel. Hur snabbt tycker du att fredsförhandlingarna kom till i Bosnienkriget trots att det angripna folket förvägrades rätten att försvara sig själva med vapen? Och vad säger du till den civilbefolkning som terroriserades av prickskytten i Sarajevo dagligen i 1 425 dagar – en av de längsta belägringarna av en europeisk stad i modern tid? Vifta med en vit flagga så slutar de skjuta mot dig?

Att bosnierna förvägrades rätten till självförsvar ska inte underskattas när det gäller utfallet av Daytonavtalet, fredsförhandlingarna som så småningom satte stopp för kriget. När avtalet slöts 1995 var det nödvändigt för att sätta punkt för terroriseringen av civilbefolkningen och för att kunna börja bygga upp landet på nytt. Men just Daytonavtalet, som ligger till grund för landets konstitution, är i dag också en stor anledning till fortsatt destabilisering i landet.

Om krigföringen tidigare var fysisk pågår den i dag i psykisk form genom bland annat hyllandet av krigsförbrytare och krav på att frigöra entiteten Republika Srpska från Bosnien-Hercegovina. Vladimir Putin, som för övrigt prisades av entiteten nyligen, slår mig inte direkt som typen som hade agerat annorlunda i en fredsförhandling med Ukraina.

Att Gudrun Schyman, och en tredjedel av världens länder, verkar tro något annat är ett upprörande – inte lugnande – besked.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.