Stig Fredrikson: Putins stormaktsdröm faller på hans små ekonomiska muskler
Av allt att döma försöker de båda ledarna att undvika det värsta, nämligen att turkiska och ryska stridskrafter börjar skjuta mot varandra och att utvecklingen därmed riskerar att eskalera utom kontroll.
Men de hårda striderna i nordvästra Syrien, och den obeskrivligt tragiska flyktingsituation som har blivit följden, illustrerar tydligt svårigheterna som Putin upplever i sina försök att hålla sig vän med alla i regionen.
Ryssland kommer inte att svika i sin uppbackning av president al-Assad. Den syriska offensiven på marken understöds av massiva ryska flygbombningar, och då tas ingen hänsyn till att civila dödsoffer, bland dem många kvinnor och barn, krävs, eller att upp emot en miljon flyktingar trängs upp emot den syrisk-turkiska gränsen. Det viktigaste för Ryssland är att al-Assad kan sitta kvar och segra i kriget, för därmed ökar Rysslands makt och inflytande över en kommande fredsuppgörelse.
Trots den turkiske presidentens krigiska retorik mot Syrien, och indirekt mot Ryssland, den senaste tiden vill president Putin förhindra en öppen konflikt med Erdogan. Det är för mycket som står på spel i de turkisk-ryska förbindelserna. Det handlar om handel och energisamarbete och om Rysslands strävan att slå in en kil mellan Turkiet och resten av NATO.
I takt med att supermakten USA under president Trump retirerat från Mellersta Östern, har Putin snabbt fyllt tomrummet med ökad rysk närvaro, både militärt och politiskt. Putin är idag vän med ledarna i länder som inbördes är bittra fiender, till exempel Iran och Saudiarabien och Israel och Iran. Det är en skicklig balansgång. Men fallet Turkiet-Syrien visar på svårigheterna med denna politik.
Vladimir Putins ambition har hela tiden varit att ge Ryssland tillbaka ställningen som stormakt, efter det som han har beskrivit som 1990-talets svaghetstillstånd. Medlet har framför allt varit militär upprustning. Genom att Ryssland de senaste tio åren, med Putin som president, har fått tillbaka sina militära muskler, kan Ryssland också projicera sin makt och sitt inflytande inte bara i länder nära Ryssland, som Georgien och Ukraina, utan också längre bort, som i Syrien. Putin är nostalgisk efter den tid då Sovjetunionen var en supermakt, även om han inte drömmer om att återuppliva gränserna från den tiden.
Men för att kunna göra anspråk på ställningen som stormakt i dagens värld, i paritet med USA och Kina, krävs också ekonomiska muskler. Och där fallerar Ryssland. Landet är idag bara på elfte plats bland världens ekonomier, och tillväxten i den ryska ekonomin har de senaste åren varit blygsam. Utsikterna för framtiden ser inte heller ljusa ut. Ryssland har en befolkning som är mer än 14 gånger så stor som Sveriges, men en BNP som bara är dubbelt så stor som Sveriges.
En viktig anledning till Sovjetunionens sammanbrott var ju att ekonomin knäcktes till följd av de sovjetiska ledarnas strävan att hänga med USA i den militära upprustningen. Om president Putin fortsätter sin satsning på militären, utan att genomföra nödvändiga reformer för att få fart på ekonomin, kan han i längden inte upprätthålla Rysslands ställning som stormakt.
