Fredrikson: EU:s splittring gynnar Putin – inte partnerskapet
Nu i höst fyller det Östliga partnerskapet tio år. Östliga partnerskapet? Jo, det är ett politiskt och diplomatiskt initiativ som EU drog igång 2009 på förslag av Sverige och Polen, för att knyta sex f d sovjetrepubliker närmare den europeiska unionen.
Det har väl gått så där. Syftet är att stärka reformer och demokratiska förändringar i Ukraina, Belarus (fd Vitryssland), Moldavien, Armenien, Georgien och Azerbaidzjan. Genom bl a ökad frihandel och viseringsfrihet ska demokratiska institutioner och ett starkare civilsamhälle växa fram, är det tänkt. På sikt hägrade ett medlemskap i den europeiska unionen, lät EU förstå.
Vid en jubileumskonferens i Stockholm nyligen konstaterades bl a att tre miljoner människor från partnerskapsländerna har kunnat besöka EU de senaste åren tack vare slopat visumtvång. Men i övrigt är facit rätt magert. Belarus gör fortfarande skäl för benämningen Europas sista diktatur, nu senast bekräftat genom det omfattande fusket i parlamentsvalet.
Azerbaidzjan leds av en hårdför auktoritär regim som kastar all opposition i fängelse. I Armenien har en mer demokratisk regering kommit till makten. Men landet är fortfarande så nära lierat med Ryssland, genom ekonomiskt och militärt samarbete, att något verkligt närmande till EU knappast är realistiskt. Moldavien, ett av Europas allra fattigaste länder, pendlar mellan att ha Moskvavänliga och Europavänliga regeringar, men har dessutom en olöst konflikt kring Transnistrien som Moskva exploaterar för att hålla landet kvar i sin maktsfär.
Återstår Georgien och Ukraina som har kommit längst på vägen mot mer öppna, fria och demokratiska samhällen. Men där finns å andra sidan idag en stor besvikelse över att EU inte har gjort mer för att belöna dem för den demokratiska utveckling de trots stora svårigheter har lyckats med. Inte minst hos den nya ukrainska ledningen under president Zelenskyj märks en stor otålighet med samarbetet inom det östliga partnerskapet. Vi vill bli medlemmar i EU, inte hållas på sparlåga i ett partnerskap. Men medlemskap verkar EU skjuta allt längre på framtiden, heter det.
Den ukrainska besvikelsen speglar naturligtvis den kris som den europeiska gemenskapen befinner sig i. EU säger sig vilja ta på sig en större roll som stormakt och ett alternativ till USA, Ryssland och Kina. Men hittills har orden inte backats upp av handling. Brexit- förhandlingarna har förlamat EU i flera år. Nya initiativ för att stärka EU:s ställning på den världspolitiska arenan har omintetgjorts av att EU-länderna är så oeniga. Medlemmar som Polen och Ungern vill absolut inte stärka Bryssels makt, medan Frankrike drömmer om ett EU som har betydligt mer att säga till om över medlemmarna. EU:s viktigaste land, Tyskland, är försvagat av att förbundskansler Merkel är på väg ut och hennes regering allt instabilare.
Med ett så splittrat EU är det inte så konstigt att det skapas utrymme för president Vladimir Putin att flytta fram de ryska positionerna. Flera länder i Centraleuropa och på västra Balkan vill verkligen komma närmare EU och ser EU-medlemskap som ett mål att sträva efter. Men om EU inte på allvar ger sådana löften, eller till och med som med Albanien och Nordmakedonien säger nej till förhandlingar om medlemskap, då finns alltid Ryssland där med öppna famnen.
