Från Sibirien till Hisingen
Likt tsar Peter den Store menade Putin att han hade öppnat ett fönster mot Europa – ett energifönster (Ekot 6/9).
Till skillnad från sin föregångare – som hade ambitionen att öppna upp Ryssland för västliga influenser – har vår stora granne i öster under Putins styre dock utvecklats i motsatt riktning. Landet har slutit sig inåt.
Nord Stream bidrar till den utvecklingen. Europas avhängighet av de ryska naturtillgångarna kommer att tillta, så även Kremls möjligheter att sätta press på EU:s ledare och att skapa splittring. Beroendet är inte ömsesidigt.
Den säkerhetspolitiska aspekten var dock märkligt frånvarande innan regeringen Reinfeldt slutligen godkände sträckningen genom svensk ekonomisk zon i Östersjön. Endast Folkpartiets Carl B Hamilton vågade knysta om att den rysk-tyska ledningen skulle påverka svensk säkerhetspolitik.
Det talades heller inte om hur den nya exportvägen även försätter Sverige i en beroendeställning. Vi har nämligen bara en förbindelse till Danmark som i sin tur förbinds med den europeiska gasmarknaden med en ledning.
Inom en nära framtid kommer därför 20 till 40 procent av gasen i danska och svenska ledningar att härstamma från västra Sibirien.
Enligt Svenska Dagbladet (5/9) har det genomförts betydande investeringar i fjärrvärme, bland annat i kraftvärmeverket på Hisingen i Göteborg som levererar 35 procent av stadens fjärrvärme.
Uppgifterna kan inte komma som en nyhet för personer med insikt i den nationella energifrågan och europiska energimarknader. Inte heller för regeringen eller de styrande i Göteborg. Totalförsvarets Forskningsinstitut har varnat för de politiska konsekvenserna av Nord Stream i åratal.
Trots dessa signaler som måste ha nått Rosenbad och försvarsdepartementet har miljöaspekten varit närmast allenarådande i debatten. Kändes det, måhända, säkrare så?
Ledarredaktionen
