Johanna Grönbäck: För vilka arbetares skull?
När första maj-tåget avgick 1890 var det huvudsakliga kravet åtta timmars arbetsdag. På några paroller stod ”Bröd, arbete, fred”, på andra ”Tryggad föreningsrätt”. Det var tänkt som en engångsföreteelse. Drygt 130 år senare fortsätter tågen löpa fram, ofta i takt till samma melodier. Det nutida första maj-firandet hör väl samman med en känsla av stolthet, LO skriver det på sin hemsida, det sägs i talen och manifesteras i paraderna.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Kampen har på sätt och vis alltid tillhört de organiserade, de som hör samman med Rörelser. Den kampens takt ljuder sedan länge också i den arbetsmarknad som arbetarrörelsen byggt tillsammans med arbetsgivarna. Dess utgångspunkt finns i organiseringen: Att medarbetare är medlemmar i fack som förhandlar om villkor med arbetsgivare och fastställer dessa i kollektivavtal som omfattar dem alla, och några till.
Den ordningen är på många sätt god och värd några fanfarer. Den gör att arbetsmarknaden styrs av dem som verkar på den, anpassas efter olika branschers förutsättningar och är mer snabbfotad att hantera förändringar än vad nationell lagstiftning skulle vara.
Men den är byggd med premissen att alla är organiserade, har ungefär samma kulturella bakgrund och vill jobba på samma sätt.
Bland arbetsmarknadens brister finns dess höga trösklar. Höga ingångs- och lägstalöner, hårda krav och snåriga regler gör det svårt att få ett första jobb, särskilt för utlandsfödda.
Men de som är utanför arbetsmarknaden går sällan i tågen.
För dem har gig-ekonomin varit en väg framåt och ett komplement på en arbetsmarknad som annars håller dem ute. Genom den har flera kunnat få en inkomst trots bristande språkkunskaper och kontaktnät. Men så lyder sällan debatten, att gig hjälper till lön och arbetstimmar. Tvärtom hörs ibland ljuda att gig-jobben är ovärdiga. Ibland som något som behöver förändras i grunden, anpassas efter svenska modellens premisser.
”Gig-ekonomin har blivit ett komplement till en arbetsmarknad som svikit.”
De som själva giggar ser sällan sitt jobb som ovärdigt. Tvärtom ses giggen som en möjlighet att tjäna sitt eget uppehälle och styra sin egen tillvaro, när övriga arbetsmarknaden stänger dem ute. För dem är det reella alternativet inte ett annat jobb, utan utanförskap och bidragstagande. Den kulturella kontexten spelar också in: Många av giggarna kommer från länder där matbud är ett jobb bland andra. Att säga att det självbestämmandet i Sverige är ovärdigt, är att säga att giggarna här förväntas förbli passiva och utanför.
Gig-ekonomin har blivit ett komplement till en arbetsmarknad som svikit. Därför blir det också bekymmersamt att önska förändra hela gig-ekonomin till en som blir som arbetsmarknaden i övrigt, med hårt reglerade anställningar. Det skulle strypa det lilla komplement som finns till arbetsmarknadens övriga ordning, och mångas möjlighet till makten över sina egna liv.
Det finns en stolthet i första maj-tågen, men dess kamp berör i hög utsträckning den egna rörelsens medlemmar och innebär i dag ofta ett försvar av arbetsmarknaden som den ser ut nu. Också de jämte och utanför tåget förtjänar sin stolthet och värdighet.
