Eurokris minskar insynen

Det är inte att undra på. 750 miljarder av garantin på 1.000 miljarder euro byggde på belånade garantier från de länder som skulle räddas. Som SvD:s näringslivskrönikör Andreas Cervenka träffsäkert beskrev det kan upplägget liknas vid att de kinesiska investerarna Pang Da och Youngman finansierade köpet av Saab med ett lånelöfte från en nystartad bank som ägs av, just det, Saab (SvD 11/11).

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso kom i går med en rad nya förslag med syfte att stärka övervakningen av de krisande ländernas ekonomier, bland annat lyftes återigen euroobligationerna fram. Stabilitetsobligationerna, som de numera kallas, går ut på att eurozonens länder gemensamt lånar upp pengar vilket skulle medföra lägre räntor för Grekland, Italien och Spanien. De länder som inte skött sin ekonomi får hämta andan medan en än tyngre börda läggs på främst Tyskland.

Detta kan verka som en aktion i solidaritetens namn, men bör snarare ses som ett försök att ytterligare skjuta på oundvikliga besparingar och budgetsaneringar. Förbundskansler Angela Merkels motstånd är högst förståeligt. Inte ens Tyskland har en outsinlig brunn att ösa ur. När tveksamheten om eurons framtid sprider sig drabbas även en av EU:s starkaste ekonomier.

Hade ett vanligt hushåll vänt sig till närmaste bank och presenterat finansieringsplaner i stil med EU:s för att komma på rätt köl hade de underkänts tämligen omgående.

När beloppen är tillräckligt stora verkar det vara andra regler och förutsättningar som gäller. Förhandlingarna sker långt bort från insyn och demokratisk påverkan. Hade frågan om ytterligare stöd ställts till det tyska folket hade svaret blivit ett rungande "Nein".

Eurokrisen urholkar inte bara förtroendet för eurozonens ledarskikt. Priset blir också minskad demokratisk insyn.

Ledarredaktionen