EU står bakbundet när Turkiet går till anfall
Turkiska styrkor – reguljära arméenheter och syriska rebell- och gerillaförband – fortsatte under söndagen attackerna mot de två syriska gränsstäderna Tel Abyad och Ras al Ain. Turkiska statskontrollerade medier beskrev de som anfölls som ”terrorister”. Sent under kvällen kom beskedet att ett avtal har träffats mellan kurderna och den syriska regimen i Damaskus, som nu har inlett truppförflyttningar mot norra delen av landet i samarbete med kurder. Allt medan USA fortsätter att dra sig tillbaka.
Denna offensiv kommer alls inte som en nyhet. Marschen in i gränsområdet mellan Turkiet och de kurd-kontrollerade norra delarna av Syrien var en insats som varit planerad sedan länge. All nödvändig militär materiel fanns redan på plats, samband var upprättat med ett antal olika syriska milisgrupper och målen tydligt utmärkta. Allt som behövdes var ett ”godkännande” från den enda kvarvarande supermakten.
Och efter att ha fått grönt ljus från USA:s president Donald Trump och denne deklarerat att man inte längre avsåg att stanna i området, tryckte Turkiets president Recep Tayyip Erdogan på knappen. Att USA på så sätt skändligen svek sin närmaste allierade i kriget mot terrorn i området, möttes av den förre med nya tirader av tröttsamma överdrifter och tomma hot.
Den ene oberäknelig och uppenbart i mental obalans, den andra krasst beräknande och knipslug. Båda har de ett stundande presidentval framför sig. Stundande riksrätt eller ej, vad Trump tänker, inser eller ens bryr sig om är i dagsläget svårt att ens gissa. Inte heller var han har sina lojaliteter.
Erdogan har för sin del en växande opinion mot sig, som vet med sig att det nedslagna kuppförsöket för tre år sedan var början till omfattande repression mot oliktänkande. Ett krig mot kurderna kan ge politiskt kapital nog för att vända valvindarna. Men det krävs att offensiven mot de kurdiska SDF-styrkorna får ett snabbt slut innan USA ändrar sig eller Ryssland går från fördömanden till handling och erbjuder kurderna militär hjälp. Händer det, blir läget ett annat.
Omvärldens reaktioner och agerade är därför sannerligen inte betydelselösa.
Men en får det svårt: EU är en svag aktör i sammanhanget.
Det handlar inte om Turkiets eftertraktade medlemskap i EU, som är ”pausat” för lång tid framöver. Inte heller handlar det om att landets medlemskap i Nato skulle lägga hinder i vägen.
Unionen har låtit bakbinda sig av ett omoraliskt flyktingavtal med Erdogan som gör 3,5 miljoner syrier till hans ”gisslan”. Det avtal som skulle minska flyktingströmmarna till Europa från inte minst krigets och terrorns Syrien, har nu blivit ett kraftfullt politiskt redskap i offensiven mot kurderna.
I en tid då stängda gränser till EU står högre på agendan än en vettig migration- och flyktingpolitik med säkra vägar för människor att kunna söka asyl, bidrar de 27 medlemsländernas oenighet och ovilja till att ge Turkiet ytterligare överläge.
