Murguz: Ett obligatoriskt skolval är inte fritt
Grundtanken med det fria skolvalet är att yttre faktorer som inte går att påverka – som till exempel vilket bostadsområde man råkar växa upp i – inte ska påverka individens rätt till en god utbildning. Men även om det geografiska avståndet inte längre spelar den roll den en gång gjort med anledning av det fria skolvalet har föräldrars utbildningsnivå blivit avgörande för hur väl barn lyckas i skolan.
Genom att ge alla föräldrar en chans att välja skola åt sina barn var förhoppningen att denna klyfta skulle minska något, och fler resurssvaga föräldrar skulle få möjligheten att välja skola åt sina barn. Men vad partierna inte verkar ha haft med i beräkningarna är att det obligatoriska skolvalet skulle skapa problem som tidigare inte fanns.
Genom åren har det varit många exempel på barn som inte får sitt förstahandsval, som hamnar på skolor långt ifrån hemmet och syskon som hamnar på olika skolor. Nu senast var det familjen Stombergs tur att åka på det obligatoriska skolvalets konsekvenser (BT 15/6). Efter fyra år måste sonen lämna sina kompisar på Engelbrektskolan för att i stället börja på Daltorpskolan.
”Varför ska man bygga baracker och moduler, som dessutom kostar tid och pengar, när ett tjugotal av platserna upptas av elever som inte ens valt skolan i första hand?”
Daltorpskolan visar sig vara närmare bostaden än Engelbrektskolan. Det rör sig om några dryga 200 meter. Men alldeles oavsett spelar det geografiska avståndet plötsligt en avgörande roll. Vidare visar det sig att hela 21 av 123 blivande sjuor placerats på Engelbrektskolan trots att de inte haft skolan som sitt förstahandsval, och 64 blivande sjuor har längre avstånd till skolan än paret Stombergs son.
Det väcker förstås frågor om vilka principer som egentligen styr, och hur det kommer sig att det geografiska avståndet i familjen Stombergs fall kan spela en så avgörande roll när själva fundamentet med skolvalet är att dessa faktorer inte ska påverka barns utbildningsmöjligheter.
Kommunalrådet Anna Svalander (L) vill med anledning av det utöka platserna på populära skolor med baracker. Men också att titta närmare på om det finns en möjlighet för elever att byta plats med varandra i de fall där det önskas. Varken det ena eller andra är en lösning på den inkonsekvens som verkar ligga till grund för de problem som det obligatoriska skolvalet skapat.
Varför ska man bygga baracker och moduler, som dessutom kostar tid och pengar, när ett tjugotal av platserna upptas av elever som inte ens valt skolan i första hand? Och om elever måste byta plats med varandra för att kunna gå på den skola de vill kanske det är läge att fråga sig om det inte finns ett grundläggande fel i systemet.
Svalander hänvisar vidare till det tidigare systemet med upptagningsområden där tjänstemän fått dra gränsen, och säger att det är bättre om barn och föräldrar själva får välja. Som om ett obligatoriskt skolval har förändrat detta; de otaliga exemplen på barn som hamnar på skolor de inte önskar tyder på att det fortfarande ligger i händerna på tjänstemännens goda vilja.
Om inte annat har dessa återkommande exempel på barn som hamnar i kläm av skolvalssystemet visat att föräldrar gärna vill kunna välja vilken skola deras barn ska gå på. Men det obligatoriska skolvalssystemet har många gånger visat sig vara oförmöget att ta hänsyn till dessa önskemål.
