Anela Murguz: Ett år med Iran i fokus

Slöjan är obligatorisk för Irans kvinnor och konsekvensen av hur det kan sluta för kvinnor om de så bara bär den på fel sätt gick att bevittna för exakt år sedan när Mahsa Jina Amini hittades död i sedlighetspolisens förvar den 16 september. Man hade kunnat tro att medvetenheten skulle vara större i dag med tanke på de protester det avlöste både i och utanför Iran. Men förra veckans turer kring Sadaf Ahmadis konstverk visade dessvärre att inte mycket har hänt sedan det tondöva regeringsbesöket i Iran för sex år sedan.

Inför årsdagen av Mahsa Jina Aminis död den 16 september väntas nya protester i landet. Samtidigt är Sveriges relationer till Iran sämre än på länge. Under sommarens säkerhetspolitiska kris till följd av koranbränningarna pekades Iran ut som en av de mest aktiva statsaktörerna när det gäller terrorhotet mot Sverige. Och nyligen framkom det att den svenske medborgaren Johan Floderus, som till vardags arbetar som tjänsteman i EU, hållits fången i Iran i över 500 dagar, vilket ledarsidan har skrivit om i veckan.

Att Iran på godtyckliga grunder griper västerländska medborgare för att ägna sig åt politisk utpressning och annat har blivit allt vanligare. Det försvårar för länder som Sverige att stå upp för mänskliga rättigheter. Det har till exempel påpekats att Floderus fall kan vara ett sätt för regimen att få till en fångutväxling med Hamid Noury, som i tingsrätten i Stockholm dömdes till livstids fängelse för folkrättsbrott och vars fall är uppe i hovrätten just nu.

Vidare är det uppenbart att slöjan spelar en avgörande roll när det gäller utvecklingen i Iran. Mahsa Jina Aminis ”brott” var att hennes slöja satt för löst när hon rörde sig i det offentliga. Reaktionen blev en annan än den regimen förmodligen hade hoppats på när tusentals iranska kvinnor valde att göra motstånd genom att bland annat vägra bära den påtvingade slöjan, så även om det innebär en fara för deras liv och säkerhet.

Uppenbart krävs det en stor portion av mod för att orka med det förtryck som inte bara kvinnor i Iran, utan alla oppositionella, dagligen står ut med. Jämfört med det framstår förra veckans debatt i Borås som ängslig. För det var just när konstnären Sadaf Ahmadi ville skildra den tyngd hon upplevde i att tvingas bära slöja som det tog stopp för Kulturhuset. Kommunens agerande andades även låga förväntningar om muslimer i Borås när man antog att konstverket skulle väcka anstöt hos gruppen. Som om det skulle vara särskilt svårt att skilja på frivillighet och tvång när det gäller slöjan.

Frågan om slöjans plats i sekulära samhällen som Sverige har överlag länge präglats av just ängslighet. Få vill tillhöra den skara som ifrågasätter minoriteters religiösa sedvanor och traditioner. Det händer också att kvinnor som bär slöja i Sverige känner sig trakasserade och diskriminerade på grund av huvudduken. Den som kritiserar plagget kan därför lätt klumpas ihop med detta.

Men det borde finnas utrymme för att diskutera religiösa påbud som enbart riktas mot kvinnor med syftet att skyla delar av kvinnligheten utan att det ska uppfattas som att man vänder sig mot kvinnor som bär huvudduk frivilligt. Hade dessutom slöjan varit vilket plagg som helst hade mullorna i Iran inte envisats så frenetiskt med att tvinga halva befolkningen att bära den. Och det hade sannerligen inte haft så förödande konsekvenser för de kvinnor som medvetet eller omedvetet bryter mot dessa regler.

Ett år har gått sedan Mahsa Jina Amini dog och blev en symbol för en ny protestvåg mot den iranska regimen. Regimen är kvar vid makten, vilket lätt kan leda till uppgivenhet. Men kvar finns också proteströrelsen som behöver allt stöd den kan få.