Kajsa Kettil: En styrka när lyhörda monarker följer Sverige i tiden

I nästa avsnitt talar han vördnadsfullt om hur det gamla och det nya avlöser varandra – detta när han får se ett klipp från den 15 september 1973 när hans yngre jag kommer ut från sjukhuset där hans farfar, Gustaf VI Adolf, just har dött. Ett pressuppbåd möter honom, och någon utropar ”Leve konungen!” Den nyblivne, 27-årige kungen ser förvånad ut, som att allt ännu inte har hunnit sjunka in.

”Jag var inte riktigt beredd på det, på de bevingade orden ’leve kungen’.” berättar han och fortsätter med den naturliga övergången från en kung till en annan: ”Det är den här fantastiska kontinuiteten. Det finns inget däremellan. Det bara går i varandra.” sammanfattar han ett halvt sekel senare.

Den nyblivne monarken valde som bekant ”För Sverige i tiden” som sitt valspråk. Och nog har det hänt en hel del under hans långa tid på tronen. En kung eller drottning förväntas i dag följa med i samhällsutvecklingen och ta till sig dess värderingar, samtidigt som de ska behålla sin upphöjda roll och hålla fast vid åtminstone en del av den mystik som ämbetet förknippas med.

Kungens 50 år på tronen har uppmärksammats under hela året med ett naturligt crescendo nu i veckan i samband med fredagens jubileumsdag och lördagens kortege genom Stockholm.

Ingen svensk monark har regerat längre än Carl XVI Gustaf. Ingen har heller haft så lite formell makt som den nuvarande kungen. Men trots att vissa partier har inskrivet i sina partiprogram att de vill avskaffa monarkin, tycks inställningen inte prägla folkets känslor för kungahuset. Alla hälsningar, alla gåvor och alla medborgare som möter upp i hopp om att kunna gratulera eller åtminstone få en skymt av hans majestät – tillsammans visar de att det svenska folket värdesätter monarkin. Få svenskar skulle sannolikt förespråka ärvda ämbeten om statsskicket gjordes om från grunden i dag, men något omfattande motstånd mot monarkin finns inte.

Så har det inte alltid varit. Monarkin var inte alltid självklar under delar av 1900-talet; från de progressiva vindar som blåste under första världskrigets efterdyningar till 70-talets vänstergir och den nya regeringsformen. Plötsligt hade statschefen inte längre någon politisk makt. Några år senare var det dags igen när kvinnlig tronföljd infördes och kungaparets äldsta barn Victoria fick överta rollen som tronarvinge från sin lillebror Carl Philip.

Förändringarna har skakat om kungen. Så sent som häromåret uttryckte han missnöje över att tronföljden ändrades när Carl Philip redan fötts som kronprins, detta trots att det var känt att riksdagen väntades ta det andra beslut efter ett val som krävs för att ändra en grundlag som successionsordningen.

Vid sådana tillfällen blir kontrasten till kronprinsessan Victorias mer tidsenliga framtoning tydlig. Hennes avslappnade personlighet och genuina engagemang för exempelvis priderörelsen och klimatet uppskattas. I en ny undersökning ger svenskarna kungen ett gott betyg, samtidigt som fler vill att han ska lämna över tronen till kronprinsessan än som vill att han sitter kvar (DN 9/9).

Det kan vid en första anblick framstå som en otacksam inställning till hans 50 år av trogen tjänst. Men är det inte snarare precis tvärtom? För trots att Carl XVI Gustaf har fått uppmärksamhet för besvärande händelser som innefattar sådant som kaffeflickor, beröm till en diktator (sultanen av Brunei) och nämnda skepsis mot en jämställd grundlag är det uppenbart att monarkin står stark så länge den läser av och anpassar sig till samtiden. Ett färskt exempel är att hovet uttryckte förvåning över att Nobelstiftelsen planerade att bjuda in den ryska ambassadören till årets prisutdelningsceremoni. Beskedet att kungen inte hade ”tagit ställning till” om han skulle delta vid prisutdelningen talade sitt tydliga språk.

Där visade hovet att det kan tänka rätt och agera snabbt. Oftast är det dock inte lika bråttom. Tiden är ju något monarkin har på sin sida.