En senkommen signal

Regeringens infrastruktursatsning – den första nyheten i nästa års budget – kommer därför som en överraskning.

Fem miljarder kronor till drift och underhåll av väg och järnväg nästa år och året därpå utgör visserligen inget jättelikt tillskott till de 200 miljarder som det redan beslutats om under perioden 2010–2021, men sett till de oerhört nedskruvade förväntningarna är det ändå en betydande summa pengar.

Borgs tal om att en stor del skulle gå till tillfälliga stimulanser av ekonomin förde heller inte tankarna till satsningar på väg och järnväg.

Kanske har infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) och näringsminister Maud Olofsson (C) tagit till sig av den hårda kritik som levererats från Trafikverket och påverkats av de ständiga sågningarna av SJ:s verksamhet. Trafikverkets biträdande generaldirektör Lena Erixon slog tidigare i år fast att enbart järnvägen är i behov av ett tillskott på 38 miljarder kronor åren 2010–2021.

Budgetsatsningen kan också kopplas till den pågående kapacitetsutredningen hos Trafikverket. Myndigheten vill först och främst bygga bort flaskhalsar, bilköer och stillastående tåg för att sedan ägna sig åt att få upp pendlingen på idag mindre trafikerade sträckor. Höghastighetssatsningar skjuts på framtiden.

Tågsatsningarna är hårt prioriterade. De skulle behöva skruvas upp än mer än vad regeringen nu aviserar. Det är också rimligt att åtgärda de mest skriande behoven först. Men att som Kapacitetsutredningens utgå från passagerarbeläggning vid fördelningen av medel är mindre klokt (BT 30/8).

Tågpendlingen mellan exempelvis Borås och Göteborg hamnar därmed tyvärr i bakvattnet. Regeringens satsning framstår först och främst som en storstadssatsning. Det är de tillväxtskapande regionerna Stockholm och Göteborg som prioriteras.

Så lyder den logik som Olofsson presenterade redan i samband med nuvarande elvaårsplan. Men glöm för den skull inte bort pendlarkommunerna och övriga Sverige.

Ledarredaktionen