Kajsa Kettil: En otrygg skola påverkar mer än vi vuxna vill inse

Jag, som egentligen var en rätt glad och sprallig elvaåring som älskade skolan, tvingades ta rollen som någon sorts storasyster till de elever som av olika anledningar hade svårt att sitta still och koncentrera sig, och som uppenbarligen inte fick den hjälp de behövde av vuxenvärlden.

Ibland satt det någon förälder längst bak i klassrummet, ibland fick någon elev gå till ett grupprum. Och troligtvis var vi fler så kallade kuddflickor, ett begrepp som på senare år har kommit att beskriva flickor som förväntas parera pojkars utåtagerande beteende. Minnena från mellanstadiet är luddiga varvade med knivskarpa. Jag minns tydligt hur lärare (ja, flera) bröt ihop, började gråta och flydde ut ur klassrummet. Nya lärare kom och gick, ingen orkade stanna särskilt länge.

Jag minns också de blandade känslorna av skam och lättnad när jag några gånger låtsades vara sjuk för att tanken på ännu en skoldag i klassrumsinfernot var övermäktig.

De här minnena dök plötsligt upp tidigare i veckan när BT på nyhetsplats berättade om de fortsatta problemen på Målsrydskolan. Om det finns några konkreta likheter med mina egna erfarenheter vet jag inte – syftet här är i stället att belysa den hopplösa situation som uppstår när barn förväntas stå ut med en arbetsmiljö som få vuxna accepterar.

Föräldrar, som av hänsyn till sina barn har valt att uttala sig anonymt, har vittnat om våld och stök. Läget har uppenbarligen fått elever att må så dåligt att de har bett sina föräldrar att vara med i klassrummet för att skapa lugn och ro. Extra allvarligt är att det förekommit att elever även har hetsat varandra att gå ner på järnvägen i närheten av skolan, något som har lett till en anmälan till Skolverket som började utreda händelserna.

När terminen drar igång på onsdag väntar en oviss höst för låg- och mellanstadieeleverna. Alla kommer nämligen att få nya klasslärare, detta eftersom fyra av fem har sagt upp sig och den femte är föräldraledig.

Rekryteringar ser ut att lösa sig tills de anställdas uppsägningstid har löpt ut, och verksamhetschefen Christina Asp Olsén betonar att det finns behöriga lärare i alla klasser. Hon tar även upp att vårterminen avslutades lugnare och med bättre skolresultat i årskurs sex.

Enligt rektorn Therése Costinger, som har haft sin tjänst sedan början av året då hon ersatte en tillförordnad rektor, ska ett förstärkt staket vid järnvägen hindra barnen från att klättra över och ner på spåret.

Den ökade säkerheten och den påstått förbättrade studieron är naturligtvis välkomna. Samtidigt ifrågasätter personal på skolan omfattningen av insatserna och uttrycker kritik mot hur ledningen har hanterat situationen. Så här beskriver en anställd hur rop på hjälp har bemötts: ”Vi upplever att det är det enda vi gör dagarna i ända, vi larmar och larmar, skriver rapporter och har hjälp av elevhälsan. Till slut kommer man till en punkt när det inte räcker. Det kommer ingen hjälp, det händer inget.”

Sammantaget tyder incidenterna i kombination med larm från föräldrar och personal på att det har funnits en osund kultur som ansvariga uppenbarligen inte har lyckats stävja i tid.

Därför är det förståeligt att Skolverket utökar sin granskning av skolan. Nu ska utredningen även omfatta tryggheten, studieron och hur kränkande behandling hanteras. Skolinspektionen gjorde i våras även en anmälan till Arbetsmiljöverket.

Förhoppningsvis leder Skolverkets utredning och skolans aviserade omtag till en lugnare och tryggare tillvaro för både elever och lärare. Och den urspårade situationen bör även fungera som en varningsklocka som påminner andra skolor om vikten att agera tidigt vid oönskat beteende.

Ett år eller mer av stök och otrygghet är en relativt kort period i en vuxens liv. För ett barn kan upplevelsen påverka mer och sitta kvar länge.