En ofrånkomlig kompromiss
Vänsterpartiets besked om att trycka gult i omröstningen på fredag öppnar för att Sverige får en ny regering. Det är bra, det är välkommet. Men det är knappast det bästa regeringsalternativet för Sverige.
Under nuvarande omständigheter, och i relation till en stundande lågkonjunktur och ett fortsatt långtgående behov av att reformera stora delar av välfärdssektorn, arbetsmarknaden och skolan är det dock nödvändigt att den regering som tillträder gör det med största möjliga andel borgerlig politik som är möjlig på agendan.
En Alliansregering hade varit bättre, med en Alliansbudget och en politik som i flera avseenden hade varit synonym med den som de fyra borgerliga partierna gick till val på.
Men detta alternativ fick inte tillräckligt många mandat av väljarna.
Svårare än så är det inte.
I det läget går det inte att se bakåt och fortsätta drömma. Inte heller håller det måttet att bara beklaga sig över att Socialdemokraterna gör vad som helst för makten.
Detta är en kompromisslösning. I nuvarande läge är den ofrånkomlig; Sverige måste ha en regering.
De två punkter av de 73 som ingår i fyrpartiöverenskommelsen, och som Sjöstedt gjorde sak av att utgöra så allvarliga förbrytelser att har ser det som nödvändigt att lova att fälla regeringen, om de förverkligas, handlar om marknadshyror och att reformera arbetsrätten. Det är fullt rimligt att det finns olika uppfattningar om huruvida detta är bra förslag eller ej. Men att bara vara emot räcker inte, och V är sannerligen inte det vågmästarparti det utmålar sig som. För att lyckas fälla regeringen måste V samarbeta med Moderaterna och Kristdemokraterna, och övertyga dessa om att inte vilja genomföra två väsentliga delar av den egna politiken.
Ett sådant samarbete skulle om något skulle bli ett högt spel med de egna väljarnas förtroende.
Kanske finns det luft i många av punkterna i överenskommelsen, kanske kommer några av dem aldrig att kunna förverkligas. Det råder heller inget tvivel om att C och L kommer att få leva med anklagelserna om att ha svikit den samlade borgerligheten genom att förhandla med S och MP. Den sortens retorik är oundviklig och den kommer att förvärras i det grälsjuka politiska klimat som nu råder. Men ju längre som detta pågår desto svårare blir det för dem som säger sig vilja se en borgerlig regering inom en snar eller mer avlägsen framtid.
Långt svårare att hantera för C och L blir de dubbla roller som innebär att de i vissa frågor utgör samarbetspartier och i andra agerar som opposition mot den regering som de valt att släppa fram till makten.
Det tål att upprepas, att det är bara när de borgerliga partierna står enade som de kan utmana om makten och förändra landet i önskad riktning. Enade – men också oberoende. Det är för att säkra detta oberoende som dagens Allianssamarbete måste spricka.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor uttryckte sig väsentligt mer samlat på sin presskonferens än vad Moderaternas Ulf Kristersson gjorde i sina kommentarer. Båda undvek dock att beröra att det bättre alternativet inte har det mandatunderlag som krävs.
Och detta faktum kommer ingen runt – oavsett hur många gånger ordet ”svikare” används i debatten.
