En Löfven III-regering var inte det enda ansvarsfulla alternativet
På fredagen, den sista arbetsdagen före industrisemestern, kunde så den tidigare svetsaren och fackliga förhandlaren Stefan Löfven presentera sin tredje regering. Som väntat bjöd den inte på några överraskningar. Den socialdemokratiska partiledaren är ju känd för två saker; att träffa överenskommelser i kniviga lägen samt att välja stabilitet framför osäkra kort.
Den senaste veckan, efter att Ulf Kristersson (M) gav upp sitt sonderingsuppdrag, har Löfven alltså lyckats hitta de riksdagsmandat som med nästintill minsta möjliga marginal gjorde det möjligt för honom att svetsa ihop ytterligare en regering.
Och som väntat var det samma medlemmar som radades upp på riksdagstrappan efter presentationen i plenisalen på fredagsförmiddagen. Sommarvinden fladdrade i statsrådens hår och klänningar, men det är ändå tydligt att stormen Nooshi har lämnat landet. Åtminstone för tillfället. Under senhöstens budgetomröstningar får statsministern återigen räkna med att hamna i blåsväder.
Endast ett statsråd skiljer det nya kabinettet från Löfven II-upplagan. Precis som många förutspått stannar den tidigare landsbygdsministern Jennie Nilsson kvar i riksdagen, dit hon återvände för att säkra partiets mandat i statsministeromröstningen. Här hade Löfven kunnat utse en ny minister inom ett område som sett ett uppsving den senaste tiden inte minst med tanke på de krav på förändrat strandskydd och stärkt äganderätt för skogsägare som Centerpartiet krävde för att släppa fram statsministern. Nu blir det i stället näringsminister Ibrahim Baylan som även tar sig an landsbygdsportföljen.
”Men att de två statsbärande partierna ser alla former av samarbete i fredstid som en total omöjlighet förstärker de redan svåra låsningarna.”Kajsa Kettil
Stefan Löfvens fokus på stabilitet är tydligt. Men det går också att tolka bristen på förändring som en markering. Genom att återkomma med samma gäng signalerar han att det från och med nu är business as usual. Detta förstärker det budskap som Socialdemokraterna har velat förmedla sedan Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar drog igång turbulensen veckan före midsommar, det vill säga att ett misstroende enligt S var totalt meningslöst.
Nu tar såväl statsministern som övriga statsråd varje tillfälle att trumma in uppmaningen att andra partier måste ta ansvar för att landet ska kunna regeras fram till nästa val. För att säkra Socialdemokraternas maktinnehav, är ett annat sätt att uttrycka det på. Men med den mandatfördelning som gäller sedan valet 2018 finns tyvärr inga rimliga alternativ sett utifrån hur de två största partierna agerar.
Ledarsidan har tidigare framfört det orimliga i att det endast är de mindre partierna runt S och M som förväntas ta så pass mycket ansvar att en statsminister kan röstas fram. S har visserligen tummat på sin egen politik och släppt in rejält med liberala reformer sedan Januariavtalet ingicks. Det har varit bra för landet. Men att de två statsbärande partierna ser alla former av samarbete i fredstid som en total omöjlighet förstärker de redan svåra låsningarna.
Ett ännu kraftigare uttryck använder Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet. På DN Debatt (DN 9/7) beskriver han det som att svensk parlamentarism har gått i baklås. Han ser två lösningar: att ändra den proportionella valmetoden, vilket småpartierna skulle missgynnas av och därmed inte gå med på. Den andra lösningen Lewin förespråkar är att de två statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna insåg att en bred koalition kan behövas för att säkra landets stabilitet.
Det vore också ett sätt att ta ansvar.
