Annons

En berättelse räcker inte för landsbygden

Livet på gles- och landsbygd beskrivs felaktigt ofta som att det ser likadant ut, med samma utmaningar och erfarenheter, oavsett vilken del av landsbygden det gäller.
Ledare • Publicerad 3 december 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
En åker någonstans i Sverige. Men varje åkermark och ort har sin egen berättelse.
En åker någonstans i Sverige. Men varje åkermark och ort har sin egen berättelse.

I själva verket finns det inte en landsbygd. Från söderslätt i Skåne till gruvorna i Norrlands inland, med östgötaslätten och alla bruksorter däremellan, finns olika landsbygder, och framför allt; olika berättelser om platserna och dess utmaningar.

Världen påverkar Sverige allt mer, och denna utveckling kan även appliceras mer småskaligt – städerna påverkar de mindre orterna. Både genom att ge förutsättningar i form av den service som inte längre finns på orten, men också genom att de som föds på orten med åren flyttar in till staden. Trots denna utveckling där platser integreras och påverkar varandra allt mer är det en självklarhet att städer och länder beskrivs som olika, med sina egna karaktäristiska drag. Raka motsatsen till hur glesbygden beskrivs i dag.

Annons

En dystopisk bildsättning har istället allt för länge tillåtits kidnappa landsbygden. Denna bild är allt för ensidig för att beskriva den verklighet som faktiskt finns i många mindre samhällen. Från politiskt håll säger sig varenda parti värna de som lever utanför städerna. Trots detta fortsätter de flesta  politiker att prata om landsbygden i bestämd form, som om det är samma verklighet de besöker oavsett om de åker till Småland eller Västerbotten.

Ändå finns det kanske skäl till det kategoriska synsättet? Rötter slits upp av de unga som flyttar, och för varje människa som går hamnar en butik närmare stängning. Något tillskruvat, men ibland är det nästan den bild som målas upp i debatten om Sveriges landsbygd, och den kris den befinner sig i.

Ingenstans hörs det dock om det oerhörda värde som bruksorter och glesbygd sammantaget producerar varje år. Det handlar om fabriker i Finspång, vindkraft i Skåne och gruvnäring i Luleå som tillför miljarder i skattepengar till svenska staten varje år.

Normalt hade en plats där så stora värden skapades, både som inkomst för de som bor där och till den gemensamma välfärden, haft en betydligt mer positiv status. Glesbygden har istället förpassats till att dömas ut som en allt mer marginaliserad del av samhället. En ganska olustig beskrivning av platser där så stort värdeskapande utspelar sig. Någon framgångssaga ska dock inte heller landsbygden skildras som – det är ingen hemlighet att påfrestningarna blivit större de senaste åren.

Tillvägagångssättet för att möta dessa utmaningar måste dock vara att urskilja olika typer av lokala utmaningar, snarare än att beskriva enskilda reformer som helhetslösningar på landsbygdens problem.

Även om det ibland är ett hopplöst narrativ man hör när bygder och mindre orter beskrivs, är det långt ifrån hopplöst. Men istället för att tycka synd om allt som finns utanför städerna, måste man från alla politiska nivåer sluta uppmärksamma en ensidig berättelse om landsbygden, och istället agera för de lokala platsernas bästa. Vädret som drabbade jordbruket hårt i somras ska inte mötas med kaffepengar och snyfthistorier, utan med ordentlig kompensation.

Långt ifrån städerna där många viktiga beslut fattas finns visserligen en annan verklighet. Inte gör det att dessa verkligheter ska behandlas på exakt samma sätt, och med samma medicin. Närheten till glesbygders och tätorters vardag måste bli större från politiskt håll. Goda intentioner löser inte landsbygdens problem, men framför allt gör det likriktade synsättet på landsbygden intentionerna tandlösa.

Annons
Annons
Annons
Annons