Kajsa Kettil: En årsrik liberal har lämnat stafettpinnen vidare
På tisdagen kom beskedet att den mångåriga riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L) har gått bort. När någon offentlig person dör vid 89 års ålder brukar det inte överraska. Men med Westerholm var det annorlunda. Hon, läkaren och Socialstyrelsens första kvinnliga generaldirektör som stått upp för liberala värden som mänskliga rättigheter, aborträtt och inte minst hbtq-personers situation, var före sin tid jämfört med många andra folkvalda av olika politisk färg. På senare år var det i synnerhet synen på äldre som fick hennes röst att slå igenom mediebruset. Med orubblig övertygelse påminde hon gång på gång om det orimliga i att se äldre personer som passé, som något förbrukat samhället inte längre har användning av.
Visserligen använde hon det lite förnumstiga begreppet årsrik i stället för gammal. Och visst, det satte fokus på något det svenska samhället till skillnad från en del andra kulturer har missat, nämligen att den som har levt länge ofta bär på erfarenheter och klokskap som yngre generationer av förklarliga skäl saknar. Så det goda syftet kräver kanske att omgivningen har överseende med begreppet.
Själv levde hon som hon lärde. Först i samband med riksdagsvalet i höstas lämnade hon som äldsta ledamot riksdagen, då efter totalt 27 års tjänstgöring. Även om hon inte tycktes vilja förstärka Liberalernas djupa splittring i regeringsfrågan var det ingen hemlighet att hon inte tillhörde den falang som kunde tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna.
”Med orubblig övertygelse påminde hon gång på gång om det orimliga i att se äldre personer som passé.”
Nu hyllas hon av många, bland annat av hbtq-rörelsen. Det var tack vare hennes initiativ som generaldirektör på Socialstyrelsen som sjukdomsstämpeln för homosexualitet togs bort. Där har samhällsklimatet lyckligtvis gått hennes väg.
Inom området ålderism finns däremot inte lika många eldsjälar. Därför är det viktigt att frågan hålls levande. För det är faktiskt riktigt bakåtsträvande att se den som passerat 65-årsdagen som en föredetting på arbetsmarknaden såväl som inom politiken. Många över 65 väljer att fortsätta arbeta, åtminstone deltid. Denna utveckling såg Fredrik Reinfeldt (M) för drygt ett decennium sedan. Även han var före sin tid, och tyvärr valde somliga att misstolka hans budskap och hävdade att han ville att alla skulle jobba till 75. Så är det naturligtvis inte, men samtidigt är det rimligt att en befolkning som lever längre och har fler friska år också jobbar längre upp i åren. Den justering uppåt av pensionsåldern som har påbörjats är därmed nödvändig, även om den som har slitit ut sin kropp i ett fysiskt krävande yrke inte kan tvingas utföra samma uppgifter i slutet av arbetslivet.
Förhoppningsvis sker en attitydförändring successivt på arbetsmarknaden så att fler arbetsgivare inser att personer över 60 eller rentav 70 kan vara den bäst lämpade kandidaten för en tjänst.
Det vore välkommet både för individen och för samhällsekonomin.
Den årsrika liberalen som inte längre kan kämpa mot åldersdiskriminering lämnar en ledig plats. Tänk om någon instiftade en årlig utmärkelse till Barbro Westerholms minne till den äldre man eller kvinna som har bidragit lite extra till en samhällsutveckling i den liberala demokratins anda.
Kanske årets 80-plussare?
