Kajsa Kettil: Elever förtjänar riktiga böcker
När en debattartikel har många avsändare kan det bero på två saker; antingen har en enskild skribent lyckats lobba väl för sin hjärtefråga och fått andra att skriva under artikeln (tänk cirkulärtexter från diverse branschorganisationer som en lokal representant sätter sitt namn under), eller så engagerar ämnet så mycket att ett stort antal aktörer går samman.
Det senare verkar vara fallet när 14 lärarföreningar nyligen gjorde gemensam sak på DN debatt (11/11). Deras text är ett rop på hjälp efter tryckta läromedel, ett rop som påminner om hur absurt det är att lärare i ett välmående land som Sverige i hög utsträckning tvingas kopiera upp lösblad och skapa egna läromedel i stället för att lägga tid och kraft på att undervisa med hjälp av pedagogiskt, färdigtryckt material som följer läroplanen, är heltäckande och underlättar för eleverna att ta till sig kunskap i rätt ordning och på en anpassad nivå.
Många som är äldre än dagens skolgeneration minns känslan av terminsstart. Det var nya pennor i pennfodralet, kanske någon ny klasskompis, och garanterat nya läroböcker. Dessa böcker slogs omsorgsfullt in i bänkpapper för att kunna lämnas vidare till kommande årskurser. När böckerna slogs in var det lockande att bläddra framåt för att se vad terminen hade att bjuda på. Kanske ett par kapitel om 1900-talets världskrig, några sidor som förklarar vad satsdelar är eller smartaste sättet att lära sig multiplikationstabellen?
Så ser det inte ut i dag. Visst finns det fortfarande böcker i svenska klassrum, men inte i samma omfattning som tidigare. I stället hänvisas eleverna till ovan nämnda lösblad, lärarnas hemsnickrade lösningar samt till olika digitala varianter. Det kan naturligtvis fungera hyfsat. Tack vare engagerade lärare och nyfikna elever uppnås ofta goda resultat. Men systemet blir godtyckligt, och avsaknaden av traditionella skolböcker innebär en uppförsbacke i lärandet i en tid när inte minst läsförståelsen har sjunkit. För ett par år sedan uppmärksammades det exempelvis att fjärdeklassare läser sämre, vilket förklarades av faktorer kopplade till pandemin samt att fler elever än tidigare har ett annat modersmål än svenska.
”Finns i sjön är kul som kortspel, inte som hjälp inför prov.”
Men digitala läromedel då, det är väl smidigt? Javisst är det lätt att distribuera ett digitalt material till många. Synd bara att det inte fungerar lika bra. Och här kommer läsförståelsen in igen; forskning visar att den som läser en text som är längre än 500 ord i en fysisk bok läser långsammare än om texten visas på en skärm. Den långsammare läsningen ger hjärnan möjlighet att processa informationen, vilket i sin tur leder till att den som läser förstår mer och minns bättre. Läsupplevelsen förstärks också av känslan av att hålla i en bok, uppfattningen av ungefär var i boken och var på sidan en viss uppgift stod – så kallad haptisk perception.
Kunskaperna och förmågan att reflektera, minnas och analysera förstärks dessutom om läsningen kombineras av att skriva för hand i stället för på dator.
För föräldrar är det dessutom frustrerande att försöka förhöra en halvstor son eller dotter när underlaget till provet finns på olika flikar i elevdatorn, i en film som eleven kanske eller kanske inte har sett, eller i något quiz på oklart ställe. Finns i sjön är kul som kortspel, inte som hjälp inför prov.
Debattartikelns avsändare reagerar även på att somliga kommuner beslutar att enbart digitala läromedel ska användas, detta alltså trots att de flesta politiker saknar lärarkompetens och att beslutet strider mot forskningen.
Det är bedrövligt. En ljuspunkt är dock att politiken på nationell nivå har börjat räcka upp handen för att påtala vikten av tryckta läromedel. Här föregår Liberalerna med gott exempel: Partiet har i flera år varnat för konsekvenserna av enbart digitala verktyg och har argumenterat för större satsningar på tryckta läromedel. Frågan fortsätter att väcka liberalpartisternas engagemang – en av motionerna till den gångna helgens landsmöte handlade om att bejaka digital teknik utan att det sker på bekostnad av färdigheter som läsande och skrivande.
Frågan om barn och skärmar har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden. Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att ändra läroplanen så att förskolan blir i huvudsak skärmfri, och Barnläkarföreningen har presenterat nya riktlinjer som innebär att barn upp till två år inte ska använda skärmar alls och att barn mellan två och fem år ska ha max en timme skärmtid per dag.
Elever i skolan är ju från sex år och äldre, och omfattas därför inte av nämnda rekommendationer, men det säger ändå något att ämnet tas på allvar och leder till konkreta råd.
Trenden med riktlinjer kring skärmar fortsätter: Häromdagen blev regeringens nya strategi för digitala läromedel känd. Enligt skolminister Lotta Edholm (L) är målet mer papper och mindre skärmtid, i synnerhet för de yngre eleverna (DN 19/11). Det betyder inte att skärmar helt ska bannlysas från klassrummet, snarare att användningen ska vara genomtänkt.
Det är ett klokt resonemang värt att ta in, oavsett om vi läser det på skärm eller papper.
