Anela Murguz: Efter masskjutningarna – Serbiens oppositionella behöver allt stöd de kan få

En person på Twitter skriver: Hundra meter från skolan finns en muralmålning på en förbrytare som sköt ihjäl 8 000 personer. Vi utbildar inte barnen.

Onsdagen den 3 maj öppnade en 13-årig pojke eld mot en grundskola i Belgrad. Nio personer – en säkerhetsvakt och åtta barn – dödades. 48 timmar senare inträffade en ny masskjutning i en by drygt 60 kilometer från Belgrad där ytterligare åtta personer dödades. Båda gärningsmännen är gripna men den stora frågan som hänger kvar är hur våldsdåden kunde ske. I Östeuropa är den här typen av dåd mycket ovanliga.

I vilket annat europeiskt land som helst hade det politiska efterspelet förstås varit massivt. Men det är än mer påtagligt i en så politiskt laddad region som Serbien är en del av. Flera tiotusentals människor har samlats på gatorna för att demonstrera mot våldet. Men mycket av udden har riktats mot tabloidpressen och de statliga tv-kanalerna. Inte minst har våldsförhärligandet i de annars folkligt populära realityprogrammen pekats ut som en orsak. Kritiker menar att programmen upplåter plats åt fotbollshuliganer, maffiamedlemmar och krigsförbrytare.

Det är en alldeles förenklad analys av ett samhälle som fortfarande lever i efterdyningarna av krigen som utlöstes efter Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet. Och dessutom en förklaringsmodell som är väldigt bekväm för de regeringstrogna krafterna i landet. Även om Serbien gärna tonar ned sin inblandning i framför allt Bosnienkriget har landet aldrig riktigt hanterat det. Och kanske är det just därför som Serbien varit en vanlig tillflyktsort för misstänkta krigsförbrytare som gömmer sig undan rättvisan (både Ratko Mladic och Radovan Karadzic gömde sig i landet i flera år innan de greps och sedermera dömdes för krigsbrott).

Det finns krafter som tagit tillfället i akt att påtala detta. De massiva demonstrationerna handlar inte enbart om vulgariteten i realityserierna. Mycket är också kritik mot den sittande regeringen. Mot korruptionen, nepotismen, nationalismen. Och mot den politiska retoriken som många oppositionella anser spär på våld, hat och intolerans.

En serbisk journalist försökte nyligen påtala detta för president Aleksandar Vucic under en presskonferens. Men i stället möttes hon av påhopp från presidenten som ansåg att hon passerade sin gräns som journalist och att hon vid det här laget borde ha slängts ut från presskonferensen.

Det är inte en ny företeelse att regeringen svarar på kritik genom att gå hårt ut mot landets journalister – och oppositionella. I det nämnda meningsutbytet står Vucic fast vid tidigare uttalanden där han kallat oppositionen för ”hyenor” och ”gamar” som enligt honom drar politiska poäng av masskjutningarna.

Och i förra veckan twittrade premiärminister Ana Brnabic hånfullt med insinuationer om att demonstranterna hade blåst upp deltagarsiffrorna vid de landsomfattande protesterna. Detta med en bild föreställandes henne, presidenten Vucic och finansminister Sinisa Mali i trippla versioner, följt av en skrattande emoji och knytnäve.

Den politiska duons verbala angrepp på oppositionen och media är som sagt inte nytt. Under Aleksandar Vucics styre har både demokratin och pressfriheten försämrats avsevärt. Det slår även svenska UD fast i en rapport från 2021. Men nog är det anmärkningsvärt att dra med så osmakliga växlar när Serbien befinner sig i nationell sorg.

Vad hände då med muralmålningen av krigsförbrytaren Mladic? Den har i dagarna målats över – med ett hjärta. Detta på initiativ av en parlamentsledamot. I dagarna har väggen visserligen målats om på nytt – denna gång i protest mot en av de statliga tv-kanaler som anklagas för att förhärliga våld.

Men likväl vittnar det om att det finns en annan, icke-nationalistisk politisk kraft i Serbien. Ska dessa krafter orka stå emot regeringens tryck behöver de omvärldens stöd.